Årets första Master-tävling försiggår i Messilä. Grenen är superslalom, ett slags parslalom utan par. Emedan åldersgapet numera är tio år åker jag numera i klassen pojkar över 60 fast jag redan hunnit fylla 67. De yngsta i klassen är alltså bara 60 år gamla. Som ett slags undanflykt alltså. Kroppen hinner förfalla under 7 år. (Jag förlorade dock också mot jämngamla)
Vädret är vackert. Man åker numera två tävlingar samma dag. 2×2 åk alltså. Mitt första åk går som på räls. Sköna runda svängar. Men långsamt. I mål är jag nionde av femton åkare.
Det gäller alltså att gasa på. I den andra tävlingen använder jag samma teknik som Myhrer, jag boxar till portarna med nävarna för att vinna väg och tid. Det lönar sig, jag stiger till sjunde. Men ändå..
Efter tävlingarna packar Kricke och jag ihop våra pinaler och kör via Silvoplee (ett matställe i H:fors) till biltågplattformen i Böle. Vi, Heikki som har hytten bredvid vår, och bilen åker tåg till Rovaniemi där vi äter morgonmål på stationen varefter vi kör till Salla, in the middle of nowhere. Ett behövligt träningsläger tillsammans med likasinnade.
Väl framme konstaterar jag att jag lämnat min hjälm, mina skidhandskar, mina störtglas och min hårtork för värmande av kalla pjäxor, i Messilä. Det blir några samtal dit och besök på uthyrningen i Salla. Ytterligare oförutsedda utgifter..
Vi bygger bana tillsammans med vår coach Ilkka. Den första dagen åker vi superslalom med slalomskidor, det går av bara farten. I en längre bana som här blir felen påtagliga. Trots vår ålder strävar vi till att bli bättre och snabbare. Kroppen vill det motsatta.
Luncherna intas på Keloravintola, namnet syftar på stockarna som restaurangen och många av de omgivande stugorna är byggda av. Ett par timmars matpaus och sedan ut i backen igen. Ny bana byggs, 3-4 åk, kort paus för att värma fingrar och tår, sedan 3-4 åk till. Till slut tas banan bort, portarna läggs vid sidan av backen och vi går till vår stuga som ligger en bit in i skogen. Bastun är varm.
Under de följande dagarna åker vi storslalom, hela backen uppifrån ned. Ilkka har som kutym att först bygga en tät och svår bana under förmiddagen, i vilken vi känner oss totalt misslyckade, för att sedan på förmiddagen staka en glesare och mera lättåkt bana. Då känner vi att åkandet går som en dans. Knäna är ömma efter dagens träningspass.
Kricke och jag stannar en extra dag när de andra åkt hem. Vi åker fritt med slalomskidor och filmar varandras åk.
Skönt att åka i egen takt och att vila när andan faller på.
Ny snö har fallit, träden och stenarna är inte lika snötäckta som under tidigare besök, men i den östra backen har snökanonerna hjälpt till. När vi åkt nog åker vi till stugan, badar bastu och packar våra pinaler. Bilen fylls och vi startar färden mot Rovaniemi. På vägen stannar vi vid julgubbens land och den med snö uppbyggda Muminvärlden.
En veritabel turistfälla av osmaklig karaktär. Stället är helt öde, inga människor syns, men vi antar att t.ex. asiaterna som fyller tågen forslas hit i bussar för att stifta bekantskap med det ”genuina” Finland. Vi intar middag i den renoverade stationsrestaurangen i Rovaniemi efter att jag kört bilen till tågvagnen. Resan hem går bra, vi börjar vänja oss att sova i tåg. Genom att skidorna och annat skrymmande bagage kan lämnas i bilen känns resandet lätt. Jag sover bra så länge tåget rör sig, men vaknar när det stannar vid stationerna. På morgonen intar vi frukost i restaurangvagnen. Framme i Helsingfors får vi kämpa oss fram genom snömassan som fallit föregående dag. Mera snö än i Lappland, verkar det.
Livet är som en påse, man måste fylla det med något, sade Hasse å Tage på 1960-talet.
minseglats 