Det är få platser i vårt avlånga land som är så befästade med traditionens skimmer som Stena i Äkäslompolo. Mina föräldrar och min faster åkte dit för att åka skidor på 1950-talet, jag var där på 1960-talet som sportlovsfirare. Min sambos föräldrar bodde på Kariniva när de vandrade i fjällen under somrar och höstar in på 1970-talet. Jag hittade dem i gästböcker som sparats.
Min faster var på Kariniva år 1953.
Evas mamma skrev dikter i gästboken på 1970-talet.
Själv var jag på Stena för några år sedan, då främst för att skida terräng. Yllästoppen var dimtäckt och sikten obefintlig. Nedfarten kunde jämföras med att befinna sig inne i en båt i hög sjö. Man kan bli sjösjuk på fjälltoppen. Men terrängen runt Ylläs är idealisk för flatskidåkning och jag kommer gärna tillbaka någon vår.
Nu är jag här för att åka alpint med Fjällskidarklubben -37, en annan eftergift jag gjort för traditionerna. Jag skidade som ung för Grankulla IFK, FK:s värsta konkurrenter. Men då jag flyttade tillbaka till Grankulla efter 35 år i Karis och medlemskap först i KarSki och sedan Pojo Sport, valde jag ändå FK-37, främst för att föreningen fortfarande är huvudsakligen svenskspråkig och har en bättre backe, Swinghill, med en bevarad caféstuga mitt i. Och många gamla bekanta skidar fortfarande i föreningen i motsats till GrIFK där jag inte längre känner någon.
När vi anländer har den första snön nyligen fallit, senare än på åtminstone 60 år.
De två första dagarna är klara och ganska kalla.
Endast en ankarlift snurrar under självständighetsdagen, snöläget är dåligt och gondolen till toppen är stängd på grund av den starka vinden. Men det är bra att inleda säsongen i den flackare nedre delen av backen.
Vi firar självständighetsafton på Stena. Traditionsenligt med renskav. Också en hängiven pesco-vegetarian låter sig väl smaka. Våra ledare har på förhand beställt skum- och rödvin. En god början!
Vi äldre, masters, är placerade i Kariniva som ligger några hundra meter från Stena. Huset är byggt av ett gäng entusiaster i slutet av 1930-talet och har flyttats i ett par repriser. Stället uppehålls av en förening av ättlingar till de ursprungliga grundarna plus några nyintagna. Vi får här vara i fred för ungarna som härjar på Stena, övervakade av våra ledare och några föräldrar.
Stenas gäststuga är också legendarisk.
Efter de första dagarna är Yllästoppen tyvärr igen höljd i dimma.
Vi försöker åka storslalom med juniorerna, men det visar sig att våra gamla ögon inte längre ser snövallarna och ojämnheterna i banan, vilket gör det svårt att prestera ett nöjaktigt åk. Vår tränare Tom videofilmar våra åk och analyserar dem i minsta detalj under kvällarna. Jämförelser med världselitens åk får oss att framstå som nybörjare,
Från gondolen ser banan gles och lätt ut, men när farten ökar blir slagen i knäna från ojämnheter i underlaget övermäktiga. Jag kommer med nöd och näppe två gånger genom banan på förmiddagen, men efter lunch blir det omöjligt. Kricke och jag åker fritt i stället och låter ungdomen slita banan.
De två sista dagarna, efter att merparten åkt hem, får Kricke och jag flytta från Kariniva till Stenas Lillstuga. Ett helt hus bara för oss, vilken lyx!
På vägen till backen en morgon kliver en flock renar över vägen, nästan i centrum. Vattnet på bussrutan vittnar om att det inte är särskilt kallt.
Ett par gånger stannar bussen vid Jounis butik så vi kan shoppa. Vår tränare Tom vaktar här Nickas flaska i sällskap med några asiatiska skönheter.
Den sista dagen carvar Kricke och jag med slalomskidor ned för branten medan de yngre fortsätter att åka storslalom i bana. Vi njuter av friheten och tar oss till caféet på toppen för kakao och bulle i sällskap med pilkhalarförsedda britter som kommit upp och senare åker ned med gondolen. Mitt sista åk förstörs av att bindningen slår upp i branten och jag faller. Kricke som kommer efter plockar upp min kvarblivna skida och ger mig den så jag inte behöver klättra upp.
Tack och farväl Stena. Som de sista släcker Kricke och jag stugans belysning och promenerar till bussen. Min mage har råkat i olag och vållar bekymmer. Handskar och mössa har jag lämnat efter mig någonstans. Bussen är försenad. Alla olägenheter föranleder samtal till Tobi, alldeles som om han kunde hjälpa där han sitter i Grankulla.
Säsongpremiären blev trots allt lyckad och vi tar tåget från Kolari till den snöfattiga huvudstadsregionen. Under vår vistelse i Lappland snöade det så gott som dygnet runt, täcket ökade märkbart. Följande dag skulle det vara klart och soligt, men då var vi redan hemma.
minseglats 