Helt onödigt

…kanske, att stiga upp kl. 5 en råkall novembermorgon för att ta det redan fullsatta lokaltåget till Böle och sedan inta sin frukost i restaurangvagnen på tåget mot Uleåborg. Målet är, än en gång, Freja på en ö utanför Pavis i Jakobstad.

Ett beslut har gjorts; inga längre vikariat, trots möjligheten till extra förtjänst. Ett kortare inhopp på ett par dagar som gymnastiklärare, lärare i fysisk fostran, eller vad det nu heter, gav vid handen att det utlovade tremånadersvikariatet hade blivit för ansträngande. Varför utsätta sig för juvenilt förlöjligande om man inte är tvungen till det? Efter 35 år som, åtminstone av endel elever, uppskattad bildlärare är det inte värt att återkomma som en misslyckad jumppalärare. Trots att också det konceptet är beprövat. Återstår alltså att hanka sig fram på den magra pensionen.

Efter Tammerfors börjar det ljusna.

Någon gnolar. Efter att ha skrivit ordet ”gnola” börjar jag smaka på det. Används det längre? Det känns på något sätt besynnerligt, jag vet inte varför. Gnola.

Jag tar in på resandehem Jugend. Ungdomshärbärge? Rummet är inte ledigt ännu, men ryggsäcken får lämnas i receptionen. Promenerar mot Pavis och kommer att tänka på att jag inget har med mig att äta. Så det blir en ordentlig lunch på min klubb innan jag vänder på jullen och ror den över till Rummelgrundet.

Ännu har jag inte hittat det rätta stället att ta iland. Från land ser man det nog, men inte från havet.

Johan har fortsatt med att skrapa däcket, men det är långt ifrån färdigt. Jag ringer upp honom och vi kommer överens om att jag låter däcket vara och sysslar med annat.

Omgivningen runt Freja ser bedrövlig ut så jag börjar städa. Allting har lämnats kvar; verktyg, skruvar, spikar, trasor, jordbruksredskap, kläder. Jag rensar ett arbetsbord åt mig. Mycket mera hinner jag inte göra, efter tre börjar det bli mörkt och jag ror iland. På Jugend får jag mitt anspråkslösa rum och går i duschen. I andra ändan av korridoren.

Följande dag ror jag ut igen. Sågar av schacklet till bogankaret som rostat fast. Får då bort ankaret från fördäck.

Beundrar de glänsande hajarna i skjulet. Det finns ändå en önskan att få Freja lika fin. Fast denhär hajen är nog nyare..

Jag sicksackar till Jugend genom Skatan, Jakobstads gamla stad. Här kunde man nog bo.

Middag hos Niska. Borde ha tagit pizza i stället för halloumiburger. Eller ha ätit på ett hälsosammare ställe..

Nästa dag iväg igen efter stadigt morgonmål. Lämnar rinkan på segelföreningen. Dagens arbete blir att slipa friborden och ta bort mantåget.

Rummelgrundet är en fantastisk arbetsplats. Stället andas träbåtsnostalgi. Det känns fint att ha Freja här, trots avståndet. Å andra sidan har jag fått möjlighet att bekanta mig med Jakobstad och träbåtskulturen i Österbotten.

Årets sista? roddtur och dusch i hamnen. Kommer för sent till Pavis för att få mat, men de förbarmar sig över mig och serverar svamptoast. Det står att stället är öppet till kl. 15 och jag kommer 14.10, men det visar sig att köket stänger kl. 14. Men, som sagt, det ordnade sig.

Promenaden mot tågbussen får gå via Jugend. Jag hade glömt att återlämna rumsnyckeln..

Dessa turer till Freja ger mening och struktur åt tillvaron. Ett avbrott i vardagslunken som känns värdefullt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s