Inviter föreligger. Ändå inget nytt.
Ingen omedelbar utväg. Det frågtes blott.
Finns det alltså skäl att argumentera? Föra fram åsikter, si eller så, utan insikt, bara ord. Eller kan vi vara iakttagare och konstatera att detta är tingens ordning? Eller att så förhåller det sig. Skildra det förhärskande utan att ta ställning.
Vi skola alla den vägen vandra. Välj den smala vägen framom Bredavägen.
Det fördolda blir plötsligt uppenbart. Givet att vi faktiskt KAN påverka bör vi göra det. Men om vi inget förmår är det inte värt att spy galla.
När bör man sluta? När är kulmen nådd? Hur framkommer tecken på att det går över styr? Att vi inte längre är herrar över processen?
Hur gå vidare? Ibland är utbudet större än behovet. Det gäller att välja rätt strå att dra till stacken.
Ändå, på det personliga planet, finns sången, bildkonsten och idrotten som i lämpliga doser ger mening. Som pensionär kan man välja det som känns meningsfullt och rata det övriga. Man kan betrakta vansinnet och fråga sig varför de gör på detta viset. Inte kommentera, inte komma med synpunkter. Folk vill inte få sina göranden och låtanden ifrågasatta.
Och så plötsligt en dag meddelar Timo att han fällt träd på parcellen i Sjundeå. En torr tall har kommit ned av sig själv i blåsten och landat på dasstaket. Klyvningen och reparationen faller på undertecknad. Dylika projekt ger sysselsättning och mening. Däremot känns musbekämpningen meningslös. Trots gift och fällor springer de ändå omkring på mellantaket. Fångar man två finns det tusen åter. De störs inte heller av det ljud som musskrämman avger. Jag ger upp.
Kören uppförde Toivo Kuulas Stabat Mater. Det är fint att anta utmaningar och få medverka i framförandet av komplicerade musikaliska verk. Hur man än övar är det svårt att undvika misstag, men då vi är flera i stämman är det sällan som alla gör samma misstag samtidigt. Alltså är det alltid någon som sjunger rätt. Och orgeln döljer ofta små fadäser. Markus är proffs och gör inte fel. Åtminstone inte så det märks.
minseglats 