När jag sitter och skriver kommer Kimmo och språkar. Det visar sig att han är ortens allt i allo som bygger och reparerar. Han berättar om orten och sig själv. Han frågar om Freja och jag ber honom komma och titta. Vi fortsätter att kavera, han berättar ortens historia, om haverade fiendefartyg vars dyrbara last har lyfts upp från bottnen, om jägare som transporterats över isarna, om havsvirvlar som drar båtar i sank och så vidare. Vi utbyter telefonnumrar. Fantastiskt att en plats som jag utdömt som en gudsförgeten håla kan ha en rik historia!
Jag vaknar tidigt på morgonen och går och tvättar mig till sandstranden. Det blåser, men inte så hårt som jag befarade. Mörka moln syns på himlen och väderrapporterna talar om åska. Jag funderar om jag skall stanna, men eftersom jag har medvind besluter jag mig för att åka.
När jag öppnar plottern börjar batterimätaren tjuta att laddningen i ackuna är under 25 procent. Jag startar motorn och låter den gå under segling tills laddningen överstiger 75 procent. Det tar fyra timmar, jag låter samtidigt genuan dra. När ackuna är laddade stänger jag motorn, men bryr mig inte om att hissa storen. Det går ändå kring 6 knop.
Stubben och Hällgrund.
Jag har hela tiden hjärtat i halsgropen, mörka moln syns ömsom från havet, ömsom över land. Men jag klarar mig och det klarnar upp. Målet får bli Mässkär, det är krångligt att köra in till Jakobstad i hård sydväst. Och jag har ju tid.
Angörandet sker för segel ända in i hamnviken. Sedan rullas genuan in, motorn startas och Freja glider in mot gästbryggan. Mottagningkommitte’n känner redan till Freja. Ryktet sprider sig snabbt.
Jag går naturstigen och fotar Kallan och Mässkärs fyrbåk. Kaffe och glass på cafe’et.
minseglats 