På spåret

Lunch i restaurangvagnen. Stim, tjo och stoj, lärare på väg hem från semestern, barnfamiljer med ungar som vill ha glass, folk som köar, söker lediga platser. Det vackra insjölandskapet flimrar förbi. Jag lämnar min sittplats och intar en ståplats när jag ätit min varma falafelsallad. Som vanligt var det säte jag blivit tilldelad ockuperat av en dam med lika stor väska som min. Jag tog en annan plats som jag fick lämna åt ett par asiater som hävdade att det var deras. Nästa plats fick jag lämna i Tammerfors då en man gjorde anspråk på den. Det var i det läget jag begav mig till restaurangvagnen med mitt pick och pack. Klockan var ändå nästan 11. Men jag meddelade ändå damen som satt på min plats att så var fallet innan jag gick. Hon svarade på bruten engelska…

Jag åker alltså tåg från Böle till Kokkola, eller Karleby som det heter på svenska. Det är äntligen dags att segla vidare. Förutom trippen av och an till Tankar har jag inte seglat i juli som varit solig och het. Å andra sidan har alla andra seglat i juli och jag förväntar mig att det så småningom blir plats i gästhamnarna. Såframt jag väljer att besöka sådana. I den österbottniska skärgården är det dock inte lätt att finna platser där man kan ta iland, det är så stenigt och grunt. Glest med naturhamnar för kölbåtar.

Den stekande hettan kommer att så småningom att ge plats för regn, åska, svalare temperatur och lätta vindar. Enligt rapporterna, alltså. Skönt med omväxling. Fördelen med att vara pensionerad är att man kan disponera sin tid så att man inte nödvändigtvis samtidigt behöver vara på samma ställe som alla andra. Ingen dragning till gästhamnarna i Hangö, Jurmo, Nagu o.s.v. under hetaste algblomningstid har förekommit hos skepparen. Vetskapen om att Freja ligger på hyrd plats i den anrika Gamlakarleby segelförenings hamn där inga blågröna alger har förekommit ger en känsla av trygghet. Däremot har det varit osäkert kring båtens fortsatta öden. För närvarande har skepparen ansökt om medlemskap i Segelsällskapet i Jakobstad i akt att få uppbevara båten på deras slip för att därvid företa renovering av däcket med hjälp av killarna från Jakobstads båtvarv. Samtidigt har Freja frånvaroanmälts till Sjundeå båtklubb.

Efter Östermyra (Seinäjoki) breder den österbottniska slätten ut sig på bägge sidor av järnvägen. Tidigare fördomar har gäckats under seglatsen norröver. Då Grankulla under hettan tett sig som inflygningsort för alla flyg till Sjöskog, känns det skönt att komma bort. Kanske överflygningen varit lika tät under vintermånaderna, men då har man inte varit tvungen att sitta på balkongen eller i trädgården.

Dragningen till drastiska handlingar är stor då hot om stillestånd är överhängande. Visst har det varit tryggt att ha båten i Sjundeå inom räckhåll från stugan, men att alltid vara tvungen att segla ut och in genom Pickalaviken blir enahanda. Skärgårdshavet har genomkryssats under de femtio år som skepparen varit aktiv. Vi har varit på estniska sidan i flera repriser, främst i Hapsal (Haapsalu) och Reval (Tallinn). Vi har seglat via Gotland till Sverige ända upp till ett stycke ovanför Öregrund på väg mot Höga Kusten. Då vindarna var otjänliga var vi tvungna att vända och Höga Kusten har blivit en tvångstanke. Nu har jag alltså seglat upp betydligt högre på den finska sidan och föresätter mig att ta mig över under augusti.

Snart är vi framme i Kokkola.