Påsk

Jag fick igen en möjlighet att vikariera i den lokala skolan och den sista timmen innan påsklovet skulle inledas gick vi till påskkyrkan, hela högstadiet. Förutom de bemedlade förstås, de hade sett till att vara på resa. Vi sjöng en massa psalmer, av vilka jag sjöng med i ”Se vi går upp till Jerusalem”, de andra kunde jag inte. Prästen berättade om seden att två varandras fötter och om att man låg till bords på Jesu tid och sålunda gärna tvättade inte bara händerna före måltiden. Jesus hade en handduk hängande i sitt skärp för att kunna torka de tvådda fötterna. Här kommer då prästens snilleblixt: nuförtiden har vi pappershanddukar i stället! Under predikan utlovade han flera gånger en ÖVERRASKNING åt alla deltagare efter förrättningen. Under slutmusiken tågade han således ut, och när vi sedan gick efter stod han och en ungdomsarbetare och delade ut små paket med pappersnäsdukar från Clas Ohlson åt var och en. Ungarna som bevittnat kyrkogången med hörlurarna i öronen spelande hednisk musik var föga imponerade. På vägen upp till skolan kastade ett par edukander sina paket i rännstenen. Snart kom några andra på att de kunde öppna paketet och sprida alla näsdukar för vinden. Snart var alltså stadens gator belamrade med pappersnäsdukar. Glad Påsk!

fullsizeoutput_fc4

Pappersnäsdukarna skulle symbolisera vår vilja att hjälpa vår medmänniska. Torka blod, svett eller tårar. Prästen ville alltså att eleverna skulle bry sig. Men i en omgivning där mottot är ”vem bryr sig” eller ”ei vois vähemmän kiinnostaa” är det kanske inte så genomtänkt att dela ut pappersnäsdukar.

I egenskap av åskådare kände jag mig ganska hjälplös. Alla elever är obekanta, jag kan inte peka ut någon skyldig, det är en grå massa. Som vikarie kunde jag heller inte ta på mig huvudansvaret. Jag utropade ett svagt ”jag tror inte det var det här som menades”, men ingen hörde, ingen lyssnade, ingen brydde sig. Jag har själv varit elev i samma skola för 50 år sedan och känner igen attityden. Det är alltid någon som städar efter en. Jag skäms å såväl deras som mina egna vägnar.

Men visst kunde kyrkan ägna sig åt annat än att dela ut pappersnäsdukar åt otacksamma tonåringar!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s