Levi

Tillbaka i skidmeckat. Fösöker ta ut allt stället har att erbjuda. I skidväg alltså, after-ski får bero. Numera.

Första dagen en tur runt fjället (19km) i fri stil. Skate alltså. Strålande sol. När jag kom till Zero Point vek jag in till skidskolan och betalade träningsavgift för följande dag. Dyrt men praktiskt.

Följande morgon väntande att liften skulle börja rulla 9.30. Det har blivit mulet, snöigt och blåsigt. På toppen var jag glad att jag klätt på mig ordentligt.

Sedan ned mot centrumbacken. Klickan 10 skulle jag träffa Leevi, min personal trainer för dagen.

Vyerna är sköna. Tillfartspåret ömsom trampat, ömsom snötäckt. Men jag kommer fram i tid för att träffa Leevi som med hjälp av en annan skidlärare bygger bana medan jag åker några uppvärmningsåk.

Lyx med egen tränare och egen bana. Jag fick prova olika åkstilar tills jag fann sen snabbaste för dagen. Synd att det tar så länge att finna fart, man borde ju vara snabb redan i det första åket. I tävlingar åtminstone. Dagen var givande vad skidåkningen beträffar och jag kunde nöjd åka tillbaka till logementet. Vi åkte för att handla i värdens nya lyxmercedes.

Det blev ingen terrängskidning på eftermiddagen, skottade nyfallen snö utanför stugan istället..

Följande dag gryr under molntäcke, men småningom framträder blå fläckar som sprider sig över himlavalvet.

De olika backarna utforskas och forceras anefter. Backe 6, Taalo, närmast stugan frekventeras flitigast.

Levi Black en gång, svårt att släppa fullt med storslalomskidor när branten är belamrad. Nya ”Alpine Training park” fick sig ett par omgångar liksom nedfart 14 intill. Senaste års tävlingsbackar 10-11 beviljades bara ett åk. Klockan 13 fick det räcka, frukosten kallar.

Det får sedan räcka med alpin skidåkning. Eftermiddagen helgas åt terrängskating.

Målet är Luvattu Maa, det Förlovade Landet. 18 km fram och åter, delvis över isen på ett träsk.

Följande dag skiner solen. Författaren funderar om detta är eskapism eller verklighet. Endel bakgrundsfaktorer gnager outredda. I varje fall bär det av först till Levi centrum och en juice, sedan till Kätkäjärvi cafe’ på saft och munk (inte dagens). Fortfarande fri stil, delvis Wassberg så länge orkem räcker.

Solen värmer redan ordentligt trots att det var närmare -20 i natt. Ryggen är våt av svett. Vidare mot Kätkän Laavu, ett liknande cafe’ i en liknande liten stuga. Här vankas det Vita Nova energidricka och Fazers blå. Det börjar kännas tungt.

7 km till Levi centrum! Men det är mestadels rakt och nedför, den sist biten över Immeljärvi i motvind. Svårt med Wassberg! Stövlade vimmelkantig in i Levi centrum för att söka en bankautomat och föda. Den första kunde inte hittas, men Kotipizza erbjöd favoriten Kotzone Zorbas. Tillräcklig näring för hemfärden (2km)..

Allt som allt 27,8 km. Den längsta trippen hittills..

Och sedan ytterligare en solig dag. Jag lånar bilen för att åka till centrum och hyra hudskidor. Jag mindes slasken och tomflaskorna men glömde att ta med påskkorten för postning. Pengar får jag lyfta i K-marketen, bankautomaten är ur funktion. Hemkommen gjorde jag mig klar för dagens tur vars längd berodde på hur skidorna fungerade.

Snart märker jag att skidorna funkar bra, de fäster och glider tillfredställande. Skönt att skida traditionellt igen! Första haltpunkten är Sammon tupa.

Där blir det kakao och en medhavd proteinstång. Fortsätter sedan mot Lapinkylä. Träffar där en äldre gentleman som jag slår mig i slang med.

Han dricker kaffe o bulle medan jag äter nudlar. Vi följs sedan åt mot South Point. Han föreslår en glidtest som ger vid handen att mina borstskidor (karvasukset) glider bättre än hans vallade. När spåret delar sig åker han mot South Point och jag tillbaka mot Taalo. Mitt kaffe intar jag i en stuga före Sammon tupa. Sedan är det bara 6 km tillbaka till Draivi där jag startade. Det blev 24 km i lugn takt idag..

Och så den verkliga prövningen: Särestöniemihiihto från Kittilä till Särestö och tillbaka. Jag fick låna Mercan igen och körde till Kittilä bollplan där starten skulle gå. Kvart i 10 var endast en annan gubbe på plats och vi startade efter varandra så att han hela tiden låg ett par hundra meter efter mig. Vi möttes på saftplatserna, han kom när jag gjorde mig klar för att åka vidare. Sträckan mellan den första och andra saftpunkten kändes oerhört lång, den gick längs elledningen bredvid vägen. Innan vi kom till Särestöniemi fick vi korsa landsvägen. Jag var först framme, den andra gubben kom strax efter i sällskap med en ung dam som åkte fri stil (skate). Vi lämnade in våra deltagarlappar och fick saft, kaffe och bulle. Jag besökte galleriet som hastigast.

Märkbart var att Reidar i galleriets övre våning hade bastu med simbassäng! Atelje’n som låg ett stycke upp i backen brydde jag mig inte om att besöka. Den var säkert låst och jag började få kallt i mina svettiga kläder så jag stakade vidare, tillbaka. Först över ån, snart blev jag upphunnen av ett par skate-are, sedan av gubben jag haft sällskap av tidigare. Jag skidade efter honom till landsvägen, men när vi kommit över visade han att jag skulle åka före. Han låg bakom mig en stund, men snart började han bli efter. Vid första (tredje) saftpunkten möttes vi ännu, men sedan såg jag honom inte längre. Flere åkare kom emot, starttiden var flytande 10-12. Det var lättare att skida tillbaka trots motvinden, man visste ungefär när saftpunkterna skulle komma. . Ändå kändes sen sista kilometern oändligt lång. Framme fick jag ett diplom, ett presentkort till Hullu Poro (en lotterivinst) som jag gav åt våra värdar, samt en chokladstång. Klockans och telefonens batterier hade gett upp i kölden (-5). Jag bytte till torra kläder, köpte en drickaflaska och två karelska piroger på K-marketen och körde mot Levi för att lämna tillbaka hyresskidorna.

I stugan belönade jag mig med en öl.

Den sista dagen tog jag en tretimmars liftbiljett och tillbringade förmiddagen i backarna. Det var inte många köldgrader men kallt p.g.a. blåsten.

Efter en snabbdusch, packning och lunch körde Tomppa oss till bussen. En fin vecka har nått sin ände.

Det gäller att vara lyhörd och inte reta upp sig på bagateller. Om man inte propsar på att framhålla sina åsikter blir livet lättare. Att inta en åskådarattityd och konstatera faktum underlättar existensen. Högljutt protesterande och krav på rättvisa leder bara till krig och konflikter. Vi som lever i drägliga förhållanden kan inom de ramar vi har att tillgå nog uppnå om inte lycka så i varje fall tillfredställelse.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s