Än är det vinter kvar säger mor. Nu kan vi skida på natursnö i motsats till atleterna i Korea. Dagarna blir ljusare. Nästa vecka har vi sportlov, det påverkar inte pensionärens liv på annat sätt än att MBI-kurserna har uppehåll. Dessutom blev det att vikariera rätt mycket under veckan före, både som lärare i fysisk fostran och bildkonst.
Vi har upplevt en supermåne som var svår att fånga med mobiltelefonen, här ett försök från Swinghill under en onsdagstävling. Av fyra hållna har undertecknat vunnit alla i klassen över 60 år, delvis p.g.a. att andra fallit, tappat skidorna eller annars misslyckats.
En tävling har hållits i Meri-Teijo, deltagandet var begränsat p.g.a. läget. Det blev två tredjeplaceringar, ingen höjdare förutom att gamla konkurrenten Jaska blev utanför pallen. Efter att klasserna förstorats så att åldersgapet är tio i stället för fem år har det blivit svårare att hävda sig. Vi som är ordentligt över 65 år måste tävla mot ”ynglingar” på dryga 60.
Mellan varven blir det att skida terräng. Avkopplande, konditionsfrämjande och kaloribrännande. Inte mera än 140 km hittills, men det alpina har krävt sitt.
Härimellan inföll nyckelincidenten. Norska dottern glömde att återgälda nyckeln som hon disponerade under sitt Finlandsbesök och skickade den i ett kuvert. När kuvertet kom fram var det försett med ett hål och nyckeln var försvunnen. Disponenten varskoddes, posten i Norge och Finland kontaktades. I värsta fall måste husbolagets alla nycklar omkodas. Antagligen ingen billig procedur! Men vilka är oddsen att någon skulle ta ut nyckeln, anteckna adressen och lämna tillbaka kuvertet för vidare distribution? För att senare ta sig in till lokalen och tömma den..
Så Tom och jag tar flyget till Kuusamo för att ta del i masterstävlingar i Ruka. Via AirBnB har vi fått tag på billig inkvartering mitt i backen. Slalom på lördag, storslalom på söndag. I slalomen tänkte jag missa en port efter en hårnål och fick tvärvända för att ta den. Farten tog slut och fighting-spiriten likaså. Tom gjorde en liknande miss. Sjätte plats för mig efter första åket. Det andra åket gick bättre men inte speciellt elegant. Vi gick ändå på prisutdelningen för att heja på våra medkombatanter. Döm om min förvåning då jag blev uppkallad för att ta emot tredjepriset! Det visade sig att tre tävlande hade åkt ut i det andra åket.
Följande morgon var disig men stundvis solig. Från starttornet såg man bara de två första storslalomflaggorna, resten av banan var höljd i dunkel. Men under nedfarten kom de fram en efter annan och i den nedre delen av banan var sikten bättre. I den branta delen var det svårt att åka med skärande svängar, dels på grund av bristande teknik men kanske främst på grund av bristande mod. Farten var pinsamt blygsam och resultatet därefter; 7:de av 10 åkare.
Men annars var dagen lyckad. Jag hade inte varit i Ruka på kanske 20 år. Också här bygger man till allt vad man hinner. Vi bodde granne med skidlärare och andra aktiva och badade bastu med dem på kvällen. De hejade på oss inför tävlingarna. Vår värd Ilari visade sig vara en trevlig typ.
Efter storslalomtävlingen lämnades banan kvar för hugade åkare. Vi åkte ett åk men konstaterade att banan och vi var för slitna för att det skulle vara meningsfullt. Så jag blev anmodad av Tom att filma när han åkte några portar. När han gjort det såg vi att något hade hänt nedanför branten. Tom åkte ned för att se medan jag blev uppe för att stoppa eventuella flera åkare. Det visade sig nämligen att en av våra medtävlare hade fallit och brutit benet nedanför knäet. Benpipan lär ha stuckit ut under skiddräkten. Efter en stund kom man efter honom med snöskoter och vidhängande pulka. Han fraktades till sjukhus i Uleåborg. Vidare öden är okända.
Vi övade teknik resten av dagen innan vi begav oss till logementet för att packa ned våra persedlar. Vi tog skidbussen till andra sidan berget där vi sammanträffade med den olycksdrabbades kumpaner på restaurangen där vi inväntade flygbussen.
Flyget var försenat, vi kom inte hem förrän efter midnatt
minseglats 