..eller julannandag, Stefanidagen, har redan ledan kommit att växa sig så pass omfattande att lockelsen att teckna ned några rader tagit överhanden. Bilderna är dock tagna redan under juldagens solljuspromenad.
Ingen morgontidning, inget annat att göra än att äta och dricka. Försiktiga promenader på delvis isbelagda stråk. Heidi Holmlunds förträffliga fotobok om Sjunde ån fick mig att inse att mina mobilbilder kanske inte riktigt håller måttet. Jag tar alltså min Olympus systemkamera och riktar in objektivet på grannhusets fasad. Röd batterisymbol, ingen laddning. In igen för att se om reservbatteriet är laddat. Där finns en gnutta ström. Nytt försök. Tvillinghusets kvarglömda plastbyttor genom grenarna på äppelträdet. Eller vad det nu är för träd.
Något kvarter framåt tränger sig vintersolen fram mellan två hus och belyser växtligheten framför det ena husets julljusomslingrade terass. Skärpan blev någon annanstans än där den borde ha suttit. Det är inte allom förunnat att vara skarp på rätt ställe. Vägen vidare vandra.
Följande vy visar vart vägen för. Ett försök att fånga ett S. Varning för halt väglag. Jag tar andra vägar. Men senare, någon minut, ännu på samma väg ser jag rött.
En buske som bär några enstaka bär. Inte enbär, dock.
Helgens olidliga enformighet är snart till ända. Den är vad vi gör den till. Kraft saknas att bryta konformitetens bojor. Vi vet att det barkar åt helvete men går på i ullstrumporna. Försök till förändring förfaller p.g.a. massans tröghet. Massan? Det är ju vi..
