Ett drygt år har förlöpt sedan vi fullföljde vår Atlantsegling. Båtägaren Tomi påstår att resan gjorde bestående påverkan hos deltagarna. Eftersom jag själv nyligen hade blivit pensionär är det svårt att kommentera för egen del, livet var annars också i ett brytningsskede. Men nog hade jag kunnat tänka att fortsätta seglatsen och tycker att allting utom segling är onödigt.
Hemkomstångest talas det om i en blogg. Adrenalinaddiktion är ett annat sätt att förklara fenomenet. Beroendet av att ständigt vara i rörelse uppfylls lätt i en segelbåt. I höghuslägenheten känns tillvaron stillastående, meningslös.
Personligen tillfredställer jag mig genom att gå på gym och intervallträningar. Cyklar och skidar så mycket jag kan. Det kan man också bli beroende av. Och osocial. (Inte asocial ändå hoppas jag.)
Jag har köpt en sådan där armbandsur-liknande pryl som mäter pulsen, sträckan jag cyklar, skidar, går eller annars förflyttar mig. Den meddelar när den tycker att jag suttit stilla för länge. Den ritar ut sträckan jag rört mig på iPadens karta. Hur länge jag sovit, djup och lätt sömn får jag veta. Den är nog överoptimistisk när det gäller den lätta sömnen; jag har bevisligen varit vaken när den påstår att jag sover. Man blir nog lätt beroende av den här prylen också..
Så här cyklade jag igår.
Liksom bloggen. Varför skulle jag måsta skriva en sådan? Är den för eventuella läsare eller för mig själv? Jag kunde kanske sammanfatta det så att jag skriver för mig själv, för att processa vad jag upplevt och publicerar det för presumtiva intressenter. Själv följer jag med några bloggar. En del satsar hårt på videobloggar, de är ofta kul att följa, i synnerhet om de äger rum på exotiska platser som jag själv skulle önska besöka. Men också om de har varit på ställen jag redan besökt.
Tonåringar visar sin vardag på youtube och får genast 10 000 följare. Om jag publicerar via sociala medier kan jag få ett tiotal läsare. Jag har 8 st. regelbundna prenumeranter. Er uppskattar jag storligen och hoppas att jag kan erbjuda något. Jag har fått två kommentarer och lika många gillanden (tack millanwiese!)
Jag brukade sammanställa fotoböcker på basen av mina loggböcker. Via den eminenta tjänsten ifolor. Jag gjorde det ännu senaste höst efter Atlantseglingen, men sällan har jag haft möjlighet att visa den. Och få har haft tid att bläddra i den. Jag har inte beslutat mig om jag skall göra en bok om den här sommarens seglatser eller inte. Trots allt når jag flera så här..
Det är intressant att se att jag har haft läsare från exotiska länder. Det kan ju hända att de hamnat här via en sökmotor av misstag och genast loggat ut. Via Laurinkoster- sällskapet har jag nått Sverige. Också i USA har jag trogna läsare. Folk från Kanada, Tyskland, Norge, Danmark, Brasilien, Portugal och Malaysia har halkat in på min sida. Kommentera gärna, det är uppmuntrande!
Än en gång har jag fördrivit tiden framför datorn. Armbandsuret har anmodat mig att röra på mig. Ett träningspass återstår i kväll. Gubbjumppa..
minseglats 