när ”alla andra” seglar är jag av omständigheterna strandsatt på landbacken. Läser era bloggar och försöker leva med. Å andra sidan hade jag möjlighet att segla i juni då farlederna och gästhamnarna var tomma. Och i augusti då ni återvänder till arbetsplatserna och skolbänkarna kommer jag att njuta av friheten i sommarvärmen som ju måste infalla då. Av fria vatten och avfolkade natur- gästhamnar.
Om hur man borde, kunde segla: Såvida målet alltid är hemhamnen kommer man aldrig vidare. Sommaren är fylld av begivenheter som man borde bevittna. Att kunna lämna båten där man är för att ta bussen, tåget, färjan eller flyget hem och sedan återvända är en modell. Problemet är bara det att man inte kan lämna båten utan översyn varsomhelst och gästhamnarnas dygnsavgifter är höga, också om man ofta kan förhandla sig till ett förmånligare pris om man inte utnyttjar faciliteterna. Detta under lågsäsong, under juli månad vill man knappast ha båtar som tar upp plats i hamnarna.
Bäst vore det om man hade flera besättningar att tillgå. En överenskommen hamn dit bytesbesättningen anländer med bil för att fortsätta resan, alltmedan den ursprungliga tar bilen hem. Så kunde man nå långt, men det förutsätter ett välplanerat scenario. Endel väljer att låta lyfta upp båten under sin frånvaro, t.ex. under vinterhalvåret. Våriståndsättandet kan då erbjuda utmaningar, i synnerhet om vinterupplägget är långt från hemorten.
Det händer sällan något. Ändå är ett liv händelserikt. Stunder av sysslolöshet renderar oro. Att sitta i stadslägenheten och försöka dra sig till minnes eller drömma medan andra gör vad de förväntas göra under semestern, är det inte en nonkonformistisk handling?
Vad önskas? När är vi tillfreds? På väg är alltid eftersträvansvärt, stilla stunder undviks. Och ändå. På sjön får man ro. I land finns småkryp; knott, mygg, myror som invaderar stugan, möss som tar över på hösten, älgflugor och sist, men inte minst, fästingar. Ju längre ut till havs man kommer, desto mindre ser man av dessa.
Konstaterade under Atlantbetvingandet senaste sommar att det är ett liv som skulle passa mig. Men det förutsätter att man bryter närkontakten med släkt och vänner, skippar kalas, bemärkelsedagar, dop, bröllop, konfirmationer och begravningar. Lockelsen tilltar…
Jag är inte social. Trivs bäst själv.
minseglats 