Eftersom det under vår seglats var omöjligt att ansluta sig till nätet eller annars vara aktiv på datorn valde jag att skriva en gammaldags dagbok och ta foton för att senare (nu) införa i denna blogg. Denna plan misslyckades delvis p.g.a. att den kamera jag hade med mig försvann under dunkla omständigheter. Lyckligtvis tog jag dock flera fotografier med telefonen. Dessutom kommer jag antagligen att ha tillgång till mina medresenärers foton.
Alltnog, resan började dramatiskt på Helsingfors-Vanda flygfält den 29.6.2016. Då vi skulle checka in meddelades att tyvärr inte kan åka till USA enär vi inte har returbiljett. Detta faktum borde ´vi´ ha känt till. Vi hade haft tid och möjlighet att söka visum och besöka ambassaden, men någon hade vetat bättre. Och nu kommer det fram. Lösningen är att köpa möjligast billiga biljetter från USA någonstans. Det blev till Gatwick i England. Och plötsligt fungerar ingens bankkort, så mitt VISA-kort kom till användning. Eftersom den privata ekonomin aldrig varit min starka sida blev jag, trots att kompensation utlovades, orolig. Ett samtal med syster Nena på Finnair gav vid handen att det inte lönar sig att avboka flyget innan vi har våra papper klara. Avbokningstiden är 24 timmar, sedan kan man bara ändra på flyget, vilket vi också gjorde, flera gånger om. Med facit på hand skulle det säkert ha varit bäst att avboka flyget inom ett dygn när vi kommit in till USA. Men man vet ju aldrig…
Vi hann just och just med flyget efter att återresan tryggats.
Alltså kom vi något försenade till Keflavik, det var mitt första besök på Island, men bilden visar ungefär hur mycket vi såg av landet eftersom vi genast var tvungna att köa till flyget som skulle gå till Boston och också det var 40 minuter försenat. Tomi kom med följande plan som avgick ca 1 timme senare. På Island och Icelandic Air verkade man inte vara så noga med tidtabellerna.
Väl framme i Boston fick vi alltså bli och vänta på Tomi. När han kommit visade det sig vara stört omöjligt att få tag på en hyrbil till ett överkomligt pris.
Till slut fick vi anlita en gubbe som stått en dryg timme framför Jussi och mig med lappen ”Hotel” medan de andra förhandlade om hyrbil. Detframkom att han var hemma från Irak och åtminstone enligt egen utsago varit general i Saddam Husseins armé. Han pratade hela vägen, lyckligtvis med Tomi som satt på betalarplatsen. Tomis favoritdryck, rom och coca-cola, cirkulerade. Det var ordentlig Stroh-rhum, och jag tog av artighetsskäl några små klunkar. Det skulle visa sig att den största faran på en så här strapatsrik färd är alkoholen..
Resan tog ca en timme och vi var framme på vårt hotell efter midnatt. Jag delade rum med Ville. Vi stupade i säng och somnade strax efter den händelserika resan..
minseglats 