Där ligger hon alltså nu. Smäcker och skön, försedd med ytspackel. Skepparen är förlamad i huvudstadsregionen, vet inte vad han skall göra. Väntar på den Räddande Ängeln. T.ex. i form av en Lottovinst eller ett oförutsett arv.
När det gäller Atlantseglingen har möte hållits. Den övriga besättningen verkar trevlig och sakkunnig. Allting ter sig genomtänkt, utom kanske tidtabellen. Större föremål såsom räddningsflotten och eventuellt en ny toalettstol skickas i förväg i container. Utseglingshamnen är i Marion, Massachusetts och det första målet är England, kanske Falmouth. En sträcka på 3300 nm över öppen ocean där det kan vara vindstilla eller storma. Hoppeligen mest någonting däremellan.
Min egen medverkan är en gåta. Varför vill de ha med en pensionär med erfarenhet av segling som inskränker sig till Östersjön? Efter allt prat om jordenruntsegling kunde jag inte heller säga nej när chansen gavs. Tillfället är både lockande och lite pirrande. Tidpunkten är förstås den sämsta tänkbara, den infaller såväl under sambons semester såsom det andra barnbarnets förväntade ankomst. När det gäller vädret på Nordatlanten är det kanske heller inte den optimala utgångspunkten. Men vi får ta det som det kommer.
Nu är jag alltså hemma i stadslägenheten och väntar på besked från Atlantskepparen och dessutom från Tuomo som i morgon skall ge sin slutgiltiga dom över Freja. Eller slutgiltig är den nog inte, hon skall få konstgjord andning i form av epoxisprutor, ett slags träbåtars botox eller silikonbehandling. Jag vet att en ordentlig renovering skulle göra henne rätt, men fyrk finns inte för tillfället. Och jag är rädd att de tillfälliga lappningarna kommer att försvåra eventuell totalupprustning…
minseglats 