Han beger sig till fredsstationen Fredrika för att fynda julklappar på marknaden. Han har inte tur på lotteriet som föregående år, av sex lotter vinner en, det blir en reflexbricka. Det blir alltså att köpa inte alldeles billiga produkter, men det främjar förhoppningsvis fredsarbetet. Något som verkar gagnlöst i dessa tider.
Han försöker hålla igång pianospelandet, men repertoaren hålls blygsam. Dessutom händer det stup i kvarten att han ”stiplar” mitt i ett inövat stycke och känner sig totalt vilse. Då är det bara att börja om från början och hoppas på bättre lycka. Det är som en gammal stenkaka som hakar upp sig på något ställe och blir att tvinna där. Han har märkt att det ofta är bäst att sluta då och försöka på nytt följande dag. Då kan det löpa som rinnande vatten igen. Eller så inte.
Och sedan det här med namn och benämningar. I en social situation är alla begrepp som bortblåsta. Han är då ofta hellre tyst. Men då han umgås med ännu äldre stofiler visar det sig att samtalet inte går framåt då ingen minns namnet på den eller det de vill förmedla. Sedan kan ordet plötsligt dyka upp någon timme senare eller nästa dag, men då är det ingen som lyssnar längre.
Han åker med andra pensionärer till Musikhuset för att äta lunch och gå på matiné.
Det bjuds på en pianotrio av Beethoven, en solocelloserie av Bach och till slut sex lieder av Grieg. En njutbar helhet.
De andra åker hem medan själv ännu går på utställning i Ateneum, Akseli Gallen-Kallela och Gustav Klimt.
Dagen fullbordas med barnvaktande.
Under natten får han ett uppslag för bloggen som verkligen skulle vara omstörtande. Under uppvaknandet försvinner idéen gradvis för att vid uppstigningen vara totalt borta.
Konsertdatumet närmar sig och han har svårt att lära sig, i synnerhet sångerna på ukrainska. Hur bär sig artister åt som sjunger igenom en repertoar på tiotal låtar utan hjälp av noter och text?
Han kommer i god tid till gubbstretchen och det finns ett piano i salen. Han börjar spela ”the Entertainer” som han har övat sgs varje dag i flera års tid. Men nästan genast kör han fast och kommer inte vidare. Pianot är ostämt och obekant. Han har publik men den består endast av Pati. Det får bero. När han kommer hem spelar han stycket utan problem. Han är dömd att spela för sig själv och ingen kommer någonsin att få höra honom briljera.
Premiärtur på skidor i Oittans. Ett spår på en kilometer som han delar med ett hundratal andra. En stor del skejtar förbi medan en mindre del är i vägen. Efter 10 varv ger han upp. Här saknas de stora viddernas lockelse.
Det blir många konserter denna vecka. Idag UMO i Nya Paviljongen.
Härligt att höra ett bigband spela kompositioner av finska kompositörer som Severi Pyysalo och Kirmo Lintinen. Vuokko Hovatta är solist i några låtar. Och som encore Lintinens arr av Giv mig ej glans ej guld ej prakt. Fast på finska: En etsi kultaa loistoa.
Och i morgon skall han själv medverka i Jammarkören när följande program framförs:
minseglats 