För det mesta rinner livet iväg utan att han hinner reagera, men ibland stannar han upp för en stund. Den här gången är det konferensen mot plastskräp som får honom att reagera. Han bär ut soporna i vanlig ordning. Blandavfall i en plastpåse, plast i en annan plastpåse och organiskt avfall i en tredje påse av något material som påstås vara nedbrytbart. Även om han alltid har en tygpåse med sig till butiken anskaffas plastpåsar rullvis för avfallet. Varför måste skräpet in i plastpåsar? Förr hade man en slaskhink som man tömde (fråga inte var) och sköljde av. Husbolaget har stora kärl dit man likaväl kunde kasta löst avfall. Det här är en fråga han inte vågar påtala enär han vet att han skulle få mothugg och föga förståelse. Vissa ämnen har han för husfridens skull lärt sig att undvika.
Sanningen är förborgad. Stundvis dyker den upp och får honom att rodna. Snabbt sopar han den under mattan igen och fortsätter sin ytliga tillvaro.
Självbevarelsedriften är stark. Han väljer existensen framom essensen. Det är lättare så.
Ta det lugnt, var dig själv så går allt bra! Men hur skall han veta hur man är sig själv? Vilken av alla uppenbarelseformer han antagit är han själv? Ju mera han har försökt vara sig själv desto mindre har han varit det. Löftet om salighet vid uppfyllandet av vissa odefinierade kriterier kan driva den utsatte till vansinne. Alla ansträngningar är dömda att misslyckas.
Ibland undrar han om det är dags att dra sig tillbaka, lämna sig efter flocken för att sakta förtvina då han inte längre hänger med.
minseglats 