Samtidigt som han känner sig i fysisk toppform och skidar sgs varje dag oroar han sig för sin hälsa. Det högra ögat fortsätter att trilskas och han ränner av och an hos optikern för att försöka lösa problemet. Genom att han skelat sedan han föddes har han aldrig lärt sig använda sitt vänstra öga, och därmed saknat djupsyn. (Historien förtäljer att när läkaren konstaterade att gossen skelar ju, utbrast föräldrarna att vad har han nu stulit?)
Nu skulle det vänstra ögat behövas, och han försöker använda det så gott det går, men stöter på balanssvårigheter och yrsel. Dessutom fungerar det högra ögat stundvis när han har försett det med ögondroppar och blinkat frenetiskt.
Synsvårigheterna påverkar främst läsning, TV-tittande och bilkörning, men, som sagt har han ännu ett fungerande öga att ta till. Lyckligtvis har inte skidåkningen påverkats, så han har kunnat fortsätta åka med barnbarnet, träna och tävla i backen samt motionera i spåret.
Nätterna är ännu kalla, så om man är tidigt ute är spåren isiga och snabba. Han besöker nu Pirttibacka för första gången denna säsong och ser via omvägar till att totalsträckan blir 20 km.
Han hade ursprungligen tid för PET-bildtagning och datortomografi den 10.3. Det kommer sedan ett textmeddelande från isotopenheten att han bör infinna sig redan den 3.3. Men dagen innan ringer de och meddelar att maskinen är sönder igen, nästa tid blir den 17.3. Han svarar att han försöker hålla sig vid liv till dess.
Den kommunala tandvården har också flyttat hans tider gång på gång, nu tar han det drastiska beslutet att boka tid till en privatmottagning. Det blir dyrare, men han skulle uppskatta att det inte är en ny läkare varje gång han besöker tandvården. Efter att under en lång tid ha blivit skött förmånligt och pålitligt av sin gamla klasskamrat Ulle har han nu efter att också Ulle gått i pension inte kunnat åtnjuta regelbunden tandvård.
Kricke har, efter att Jerker har behandlat hans knä, igen kunnat delta i träning och tävling. Det gläder den skrivande pensionären att han inte längre är den enda bland de äldsta. De konstaterar att det nog känns snopet att förlora mot juniorer i 12-årsåldern, men så är livets gång. De vet nog hur de i teorin borde åka, med genomgående skärande svängar, men i praktiken blir det inte så.
Han reflekterar över att alla aktiviteter nångång tar slut, att det blir många den sista gången innan all verksamhet upphör.
Han hade skaffat sig biljetter till en spexkonsert, Thorax kanske, och lurat Emma med. Han hittade inte nycklarna till bilen som var i garaget i Alberga. När han äntligen fick ut bilen, där var något i vägen, var Emma försvunnen. Han hittade henne hos några andra som också skulle på konsert, studentikost uppsluppna. Men klockan hade hunnit bli 18 och då skulle konserten börja.
Sedan fick han några killar att köra sig till varvet. De tog långa omvägar, han tyckta att det borde ligga nära. När de äntligen kom fram hittade han sin gamla båt nästan sjunken. Han hade sålt den i befintligt skick och nu såg den bedrövlig ut. På varvet träffade han Åke som lovade hjälpa till med att fixa båten till ett billigt pris. Han behövde ännu hjälp av killarna och sprang efter en av dem som var på väg bort.
Så vaknar han och skriver ned detta, väl medveten om att många detaljer redan fallit i glömska.
Tandläkarbesöket föregås av en dröm om en sko mot en vintrig bakgrund. I stunden fanns koppling som dessvärre fallit i glömska. Tanden fixas efter stor möda, det finns inte så mycket kvar att fästa plomben vid. Och priset blir inte så högt som han befarat. Bokningen till den kommunala tandvården får ändå kvarstå, han inser att han kan anlita båda.
Han fortsätter att ansätta den stackars Maisa med sina synproblem. Synpunkter? Han behöver inte nödvändigtvis något svar, huvudsaken är att han får ge utlopp för sina nojor. Ovissheten är ansträngande.
Gränsen mellan inbillning och verklighet suddas ut. Han vet varken ut eller in. Frågan är om visshet hjälper.
Intressetävling i Noux. Ett plötsligt förstaåk eftersom ingen annan är redo slutar i en trött genomkörning på superlång tid. Det andra åket med skarpare attityd blir nästan två sekunder snabbare trots missar i slutbranten. Differansen till de andra ändå beklagligt lång. Är det motiverat?
Drömmar med anslutning till gårdagens händelser faller i glömska efter morgonkaffet.
Och sedan Masters Cup på Hjortlandet som renderar en andra plats i Superslalom och en seger i slalom. Inte för att han är så bra utan för att de andra misslyckas. Ok, han åker säkert och försiktigt!
I varje fall ger det honom motivation att fortsätta åkandet. Han leder nu sin klass i Masters Cup överlägset. Fortsättning om en vecka i Riihivuori. Åkandet har blivit en livsstil. Han hoppas att någon berättar när det är dags att sluta..
minseglats 