Så har då en milstolpe på livets väg uppnåtts. Farfar har skidat 500 km hittills denna vinter. Han drar sig till minnes Hbl:s (Hufvudstadsbladet) 500-klubb från sin ungdom. När tog den slut? 500-klubben alltså. Då upplevde han målet som ouppnåeligt enär han främst sysslade med alpin skidåkning. Men föregående säsong blev det 700 av bara farten. Nu tänker han hålla paus åtminstone en dag för att kroppen skall få återhämta sig. Det blev kring 20 km dagligen förra veckan. Ingenting för den verkligt inbitne (Gusse skidade Vasaloppet på ny rekordtid), men farfar är nöjd.
Samtidigt pågår kriget. Efter begynnelsefasan har det blivit som ett spel, strateger sitter i TV-rutan och analyserar.
Om ett land, i stället för att upprusta, skulle göra sig av med alla sina vapen, skulle det då vara lika attraktivt?
Farfar rustar upp trots att han är osäker på den strategiska uppläggningen. Han har (trots allt) anmält sig till kampen i Himos, medveten om sin underlägsenhet i disciplinen storslalom. Nya vapen (skidor) har inte ännu medfört framgångar. Hans motivation är att som en gammal slagskämpe åter besöka slagfältet och träffa sina vapenbröder. Seger är inte det primära utan strävan efter ett väl genomfört åk. Det är, när allt kommer omkring, knappast så många veteraner kvar i hans åldersklass. En del har stupat, andra är sårade. Ingen av de som förmår sig till startporten är utan ärr.
Försvars-(attack-)kostnaderna hotar att kullkasta farfars budget. Han kunde leva i lugn och ro i överflöd, men kan inte hålla sig borta från den adrenalinkick som stridens hetta erbjuder.
Däremellan äter han lunch med veteraner från det över 40-åriga kriget på skolfronten. Det är kutym att veteraner samlas för att minnas, både hemmavid och ytterom gränsen (här Ekenäs).
Det är inte så att han skulle vilja bli att dra sig i sängen när han vaknar ca 04.39, nej, han väntar otåligt på att få stiga upp kl. 06.00, en gräns han själv har satt för att få ladda mutterkaffekokaren. Han lyssnar först till ett avsnitt av podden ”History of Philosophy without any gaps” på Spotify och därefter till gillade låtar.
Skidskola med 5-åringen. D.v.s. hon går i skidskola medan farfar åker för sig själv. Efter skidskolan förunnas farfar några gemensamma åk innan det bär av hemåt. Flickan visar prov på en stark egen vilja som uttrycks genom att turvis vilja göra allting själv och sedan vara totalt hjälplös när det gäller t.ex. påklädning av skidutrustning. Farfars körteknik ifrågasätts på de ojämna, isiga och tjälskadade vägarna. Ändå stortrivs han med samvaron och uppskattar den självständiga unga damens nycker.
Onsdagens matlagning resulterar i grönsakspajer av vilka en inmundigas direkt medan de andra sparas till hårdare tider. Under onsdagstävlingen testades de nya skidorna i det första åket som igen vållade problem i slutbranten. För det andra åket togs de gamla skidorna för att jämföra. De fungerade inte alls och åket slutade med uråkning i slutbranten. Kan man härav dra slutsatsen att de nya skidorna är bättre? I varje fall känns de roliga att åka fritt med.
För att vila knäna borde han ta det lugnt på torsdag, men då solen lyser och det är några köldgrader är det svårt att hålla sig borta från skidspåret. Det blir 17,4 km fristil. Hemkommen ser han att doktor Arvola har skickat en remiss till röntgen av höger knä. Farfar som varit orolig för hur mycket han kan belasta det åker snabbt till Jorv för att få det undanstökat. Vad gör han om läkaren förbjuder mera skidåkning?
I varje fall är han på väg till Himos för att ta del i storslalomtävlingar under helgen.
The Kyiv Independent, som han har prenumererat som e-post, meddelar att över 500 civila rapporterats avlidna i Ukraina. Det verkliga antalet är antagligen mycket större. Snabbt blir man förhärdad av dessa fruktansvärda nyheter som strömmar ut ur varje massmediala instans. Det finns en gräns för hur mycket man kan bearbeta. Men för det mänskliga vansinnet verkar det inte finnas någon gräns.
Farfar packar bilen med skidutrustning. Skönt att komma iväg!
minseglats 