Trots att Freja är flera hundra nautiska mil från hemhamnen måste vaktturen skötas. Nu, snart i medlet av juli, är flere andra båtar också borta.
Solen lyser ännu på vassruggen mot mutterhuset. Några mörka moln kan skönjas.
Det är lugnt, hamnen andas frid.
Den nedgående solen speglar sig i lyxvillornas fönster.
En bild tagen av misstag ser inte så pjåkig ut..
Molnen färgas av solen även de..
En paketbil med utländsk register kommer in. Två unga män fyller en båt och åker iväg. Jag visar mig och försöker se myndig ut. De fäster ingen uppmärksamhet vid mig. Sinsemellan talar de estniska. Jag noterar i nattvaktsdagboken. För att nu skriva någonting..
Endel saker gör man bara för att bryta tristessen. Som att segla båten till Kokkola t.ex. Nu är den där. Och jag här. Vaktar andras båtar. Att fortsättningen är oviss kittlar fantasin. Vad göra med bocken? Googlar hyrpaketbilar. Den ryms inte genom dörrarna. Ett släp för bilar kanske?
Vid tvåtiden känns ögonlocken tunga och det är svårt att hålla sig vaken, kanske slumrar jag till ett ögonblick, men efter tre när det börjar ljusna är det lättare att vaka, några spridda tankar börjar t.o.m. ta form.
Övervakningskamerans bilder får färg igen, under natten var de svartvita. Om ett par timmar kan jag åka hem och se om det skulle lyckas att få tag på sömnen någon timme ännu…
minseglats 