Först måste han ta hand om vedkubbarna som Timo har sågat upp åt honom.
Det blir fredagens arbete. Före klockan nio är han i färd med yxan i högsta hugg.
Före klockan tre är den gamla veden flyttad till lidret och den nya upphuggen och staplad. Han hinner hem för att se Sverigekampen.
Han har alltså anmält Susan till Porkkala-race och fått sin enfödde son medlockad som gast. Det ösregnar när de beger sig iväg. Något försenade kommer de till Kantvik där skepparmöte hålls. Eftersom Susan tills vidare saknar spinnaker, eller egentligen spinnakerbomupphalare, har han anmält dem till ”hupisarja”, nöjesklassen, där man inte kör med spinnaker. Endast tre andra båtar är anmälda till den klassen.
Den större klassen, med betydligt flera deltagare, startar först medan hupiklassen startar fem minuter senare. Vinden ökar och före starten rullar de in genuan några varv. Det är inte lätt att hänga med vad som händer på startbåten när man samtidigt kämpar med segeltrimning.
De får i varje fall en utmärkt start långt före de andra i klassen.
Vädret klarnar upp och vinden är över 10 m/s i byarna.
Båtar från den större klassen börjar komma emot med aktern före. En efter en passerar de dem. Hupiklassen har en kortare bana, ett rött lateralmärke, Pärongrund skall rundas och sedan går rutten samma väg tillbaka. De rundar märket i överlägsen ledning och möter alltså så småningom sina konkurrenter. Dessa tar tid på sig att runda märket. Var det månne rätt märke de rundade? Lite längre fram finns en röd prick till, vid närmare betraktande heter den också Pärongrund. Märket de rundade heter Västra Pärongrund.
De är nu ensamma på väg mot mål och funderar på om de rundat rätt märke och var konkurrenterna dröjer. Om de rundat fel märke, var det då någon som såg?
Det visar sig vid koll efteråt att de borde ha fortsatt till nästa märke. Skepparen hade inte kollat koordinaterna utan nöjt sig med Pärongrund. Västra, men dock.
Det går undan med fart, nu för öppen psalmbok längs Kantvikfaret. Men de är beredda på att det kan bli diskning.
De kommer i mål långt före alla andra, funktionärerna hinner nätt och jämt till målområdet före dem. Men de får ingen målgångssignal. I stället ropar en funktionär att de är diskade. ”Ni startade en minut för tidigt” ropar han.
Seglarna konstaterar att de båda har gjort var sin miss, Viktor vid starten och farsan när han ritade ut vändmärket. De bryr sig inte om att besöka Kantvikin purjehtijats hamn en gång till utan stävar mot Hemvikshamnen.
Skepparen är ändå nöjd, han har fått det bekräftat att Susan är snabb. Och en far-och-sonsegling är givande, manövrarna gick smidigt efter de första inkörningsmissarna. Kanske nästa sommar igen om hälsan och Kantvikin Purjehtijat tillåter?
minseglats 