Fullt upp

Werner von Hausen

Utställning på Gyllenbergs konstgalleri besöks. Han var teckningslärare i Grankulla i början av 1900-talet. Von Hausen alltså..

Lunch äts med såväl Karis- och Grankulla-pensionärer. Trevligt med umgänge som omväxling.

Båtspekulationerna får en överraskande vändning. Flera alternativ uppenbarar sig. Nu börjar han ändå se fram emot skidsäsongen och lämnar båtarna till våren.

Han har tappat något kilo och tror att han är i bättre form, men InBody-mätning ger vid handen att han har förlorat muskelmassa medan fettprocenten har ökat. Frågan är nu om han skall försöka återfå musklerna genom hårdare träning och proteindiet eller falla till föga inför kroppens naturliga förfall.

Prat. Skvaller, förklaringar, redogörelser. Varje dag med flera kontrahenter. Själv tiger han. Håller tyst om det som plågar honom. Om det förgångna som spökar. Om det som (nästan) ingen skulle förstå.

Om tillkortakommanden.

Han har byggt upp en image som är svår att fly. Handlingsmönster som kvarstår, återkommande beteende. Motionen är hans religion, hans sätt att komma undan.

Han hade vad som försvann.

Ofta går han att lägga sig trots att tiden inte är inne. Sedan kan han inte sova. Eller somnar och vaknar. Någonstans ligger sanningen och ruvar. I det fördolda.

Kören är inte vad den varit, Diverse omständigheter har lett till förändringar. Han har lust att sluta men är rädd att hans utträde skulle leda till undergång. I själva verket är nog hans medverkan inte så viktig som han vill tro. Han tror sig vara oersättlig. Men han har lovat en annan sångare att han skall sjunga ännu ett år. Och sången är som bekant en viktig livsförlängande sysselsättning.

Det är svårt att hitta läsbart i biblioteket om man inte vet vad man söker. Han kommer hem med en snabbkurs i filosofi för att uppdatera sina tidigare studier.

Begreppen tenderar att försvåras genom beskrivning. Man har en aning om innebörden men kollras bort av tolkningen.

Efter körövningen plägar han unna sig ett glas vin.

Verkligheten är verkligen inte som den verkar.

I ösregn tar han sig till konstmuseet Emma för att utvärdera helheten. Genom att aktivt hålla sig framme har han utverkat gratis inträde och ett presentkort på 15 € till caféet. Han tillbringar tre timmar på stället och går igenom alla utställningar, med början på Esbo stads museum Kamu där Esbo gårds historia förtjänstfullt skildras.

EMMA är egentligen en del av utställningscentret WeeGee. Namnet kommer från att här tidigare verkade tryckeriet Weilin&Göös.

Han bekantar sig härefter med Collection Kaikkonen. Affärshuset Tokmannis grundare har samlat på sig en hel massa glas och keramik av vilka en del ställs ut här.

Barnboksförfattaren och illustratören Mauri Kunnas presenteras, dels i barnens lekrum.

Konstnärsparet Rut Bryk och Tapio Wirkkalas produktion uppmärksammas.

Saastamoinen-stiftelsens permanenta utställning är alltid fascinerande. Kosketus – Beröring heter utställningen med verk därifrån.

Wu Tsangs Hymn orkar han inte längre sätta sig in i och Katarina Reuters målningar har han sett med barnbarnet. Han har ändå tid att se intervjufilmen denna gång. Han hade en kollega som hette Reuter, är det månne en släkting?

Yrjö Kukkapuros produktion har han också bekantat sig med tidigare, bl.a. i hans ateljé i Grankulla.

Han sätter sig till slut för att avnjuta ersättningen, en lunch på café Zoceria.

Det blir tomatsoppa i medelhavsstil och mandelcroissant med en dubbel espresso. Som ett annat bohem börjar han sedan skriva sin utvärdering på finska (med några pikande inpass på svenska)

En sådan regnig dag har det varit skönt att vara kulturell. Då det ännu sänds Radions Symfoniorkesters konsert i TV på kvällen och han är ensam hemma blir dagen fulländad!