Oväder

Rapporten lovar förliga vindar med regn. Och för en gångs skull var det just vad besättningen och båten fick. Sydost med upp till 16 m/s i byarna. Först med genua och stor, sedan med bara genua.

Niña är i varje fall en stadig båt som tål hårt väder. I inget fall känner sig besättningen osäker, men nog obekväm. Det gungar och är vått. Flera presumtiva gästhamnar passeras, man vill ju inte avbryta en fartfylld seglats!

Till slut anlöps Härnösands södra gästhamn i regn och hård sydlig vind, rakt in i hamnen. Efter att ha förtöjt båten beger sig besättningen genomvåt till simhallen som skall fungera som gästhamnens kansli och serviceutrymme, dusch, bastu och toalett. Men simhallen är stängd för renovering. Snopna drar sig seglarna tillbaka till båten för att inta ankarrom och tillreda middag.

Ärtsoppa, potatis och bönor smakar härligt. På radion Povel Ramel. Det visar sig att dagens ungdom inte har hört talas om honom. Farfar inser att han är gammal.

Fortsatta försök att ta reda på hur man kommer till de sanitära faciliteterna leder ingen vart. Vänliga mötande försöker hjälpa men vet lika litet. På numret till hamnvakten svarar ingen. Ingen personal finns längre i gästhamnarna. Nej, man skall ladda ner en app och den vägen reda ut sakernas tillstånd. Alla hamnar har ändå inte samma app. Det blir alltför krångligt.

På morgonen faller han till föga, laddar ner appen, betalar, får koden och går in i serviceutrymmet. Där finns dusch, toalett och torkskåp dit han för deras våta regnkläder.

Så småningom lättar dimman och E. beställer tid för broöppning vilket krävs flr att ta sig norrut.

Besättningen lägger till i den norra gästhamnen och besöker fritidsbåtmuseet. Det är en trevlig upplevelse. Här finns bl.a. Lunkentuss som farfar läst om i en bok som han vunnit i Veteranbåtsföreningens korsordstävling.

Dessutom många svenska klassiker som Vegakryssaren, Folkbåten, en Pettersonbåt m.m.

Efter detta givande besök är seglarna hungriga och tar en pizza på den lokala pizzerian. Därefter promenerar de till södra hamnen efter en kvarglömd fendare. Sedan tillbaka till norra hamnen och iväg för först bara genuan, sedan gennakern.

Nu är de äntligen i Höga Kusten och glider framåt mellan de höga öarna utan att någon säger något. Vetää hiljaiseksi, som det heter på finska. Många fina hamnar finns att välja mellan, men när det mörknar föreslår farfar den närmaste, dvs Hörsång, som blir en besvikelse. Först visar det sig att det utlovade djupet på 1.5 -2 m inte håller streck utan de kör fast i dyn. Till slut lägger de till med sidan före ytterst på en brygga. Den efterlängtade bastun visar sig vara låst med ett kodlås vars sifferkombination de närvarande husbilsgästerna vägrar yppa. Föreståndaren för stället lär vara på dans någon annanstans. Skepparen vill kasta loss men farfar orkar inte. Ändå har han svårt att få sömn.

På natten stiger han upp för att urinera och fästa storfallet som slår mot masten. Sömnen infinner sig äntligen på morgonnatten och han sover till klockan 8.

På morgonen är vädret soligt och värdinnan tillmötesgående. Allt väl!