Han har låst in minnena i en låda som han har tillverkat på träslöjdkursen. Nyckeln har han tappat. Där finns också boken som han skulle fortsätta att skriva i. Men han körde fast och nu vågar han inte öppna den längre.
I stället hänger han sig åt sysselsättningar som vilseleder.
Han sitter vid skrivbordet och tittar ut genom fönstret. Runt omkring ser han zinkpreparat, nässpray, Panadol, Burana, halstabletter, en rulle med hushållspapper och en papperskorg fylld med använda ark. Han har drabbats av ”manflu” och har missat diverse begivenheter under helgen. Insikten att nu går det mot det bättre gäckas dagligen, nej, inte är det ännu över. Hägrande program är i farozonen. Bör han nu redan avboka träningar, körövningar, tävlingar? Vad är egentligen viktigt? Ett hälsosamt tillfälle att begrunda det väsentliga.
Existensen är ofrånkomlig. Livet måste levas. Hur, är frågan. To be or not to be. Doo-be-doo-be-doo.
Hans huvudsakliga källa för inhämtande av nyheter, Hufvudstadsbladet, börjar alltmera likna tidningen Kansa Taisteli – Miehet kertovat som utkom 1957 – 1986. Han får obehag av rubrikerna och hoppar över artiklar skrivna av Marcus Lindqvist. Han gömmer hellre huvudet i buskarna.
Konsten är lösningen. Genom att måla, skriva, sjunga, dansa eller på annat sett ge uttryck åt sin frustration kan människan ställa sig över vardagliga bekymmer. Han har efter sin pensionering funnit nöje i att rita och måla genom att strunta i vad som förväntas av honom och helt enkelt bara låta det komma.
Att nämnda Hufvudstadsblad helg efter helg har mage att publicera en så undermålig tecknad serie som Carpe diem får honom att uppskatta sina egna arbeten mera. Det är sist och slutligen fråga om att skapa något som tillfredställer egot framom att behaga andra. Och då han har sin ekonomi tryggad och inte behöver leva på sitt skapande känner han sig fri att jobba vidare. I dessa tider då AI kan skapa tekniskt fulländade bilder på nolltid kan han finna nöje i själva processen trots att slutresultatet sällan blir fulländat. Vid skrivbordet fördrivs tiden nöjsamt i synnerhet om god musik samtidigt strömmar ur högtalarna.
Han har på sistone vaknat väldigt tidigt, va 03.30. Då brukar han lyssna till poddar via hörpluggar, men kanske somna om och drömma sällsamma drömmar. Nu är han hos tandläkaren, en f.d. elev, men hör inte vad hen säger då musiken spelar i öronen. Han försöker ta bort öronpropparna, men musiken fortsätter. Han kan inte stänga av hur han än river och sliter i dem. Han låter sig ändå undersökas, men behandlingen avslutas då läkaren får nog. Han hör ingenting och har dessutom en massa matrester mellan tänderna. Då vaknar han med musiken spelande via öronsnäckorna.
Också i övrigt har han haft våldsamma drömmar på morgonnatten.
Mycket har han fått om bakfoten. Men tillvaron är såpass irrationell att ingenting kan hållas som sant. Det är som det är, endel tycker det är bra andra gillar det inte. Det som är kan också befinnas ogiltigt. Våra handlingar kan ses ur olika synvinklar. Att handla är ett mänskligt predikament, ickehandlande är omöjligt. Såvida man inte är en grönsak, givetvis. En stor del av vad vi gör är onödigt, fel eller rentav skadligt. Det är svårt att undvika, också om vi försöker göra rätt kan det bli fel. Sett med andra ögon. Att leva är att uträtta. En del gör mera än andra, men också att rulla tummarna är en handling.
Han sover på saken. Inte gott men ändå. Funderar hur beroendet av sociala medier kunde undvikas. Han lägger själv inte ut mycket längre, annat än i detta forum, men måste ändå ögna igenom Facebook och Instagram. Mest går det ut på att radera icke önskvärda inslag. Inte intresserad. Irrelevant. Har sett för mycket reklam på sistone.
På väg till intressetävlingen konstaterar han att han ännu inte är i form och vänder.
minseglats 