Vintern är här

Han kan omöjligt hålla sig borta från backarna när de har fått ett tillräckligt tjockt konstgjort snölager, en process som dessvärre kräver mycket energi. Granibacken är närmast, men han föredrar Swinghill i Noux. Hjortlandet i Kyrkslätt besöker han väldigt sällan liksom Vichtisbacken, de är båda väldigt populära och överfulla.

Han har påverkat sitt barnbarn som också föredrar Swinghill som är mera omväxlande än Granibacken. Hon kommer än så länge gärna med och gör framsteg varje gång.

Ett av Swinghills främsta trumfkort är stugan mitt i backen. Där kan man pausa och på grund av dess läge är det bäst att först byta till skidutrustning uppe i backen där det finns omklädningsutrymmen. Till caféet i stugan kommer man gärna efter flera åk. Oftast är där gott om utrymme. Om man är hungrig finns alltid fisk- eller korvsoppa att tillgå till ett facilt pris. Mätt och belåten kan man sedan åka ytterligare några åk innan det är dags att köra hem.

När han var yngre vistades han mest i Granibacken som ligger närmast, men då fanns också där en pausstuga mitt i backen. Den är numera riven och ersatt av en containeraktig byggnad nere i backen som alltid är fullsatt. Ytterligare en fördel med Swinghill är att man kan bli betjänad på svenska både i biljettluckan/skiduthyrningen och i caféet. Det går inte längre i Granibacken, annat var det förr när han och hans föräldrar jobbade där. (Nu låter han som den gamla gubbe han är, men visst påverkar det trivseln)

Världsläget tror han sig inte kunna påverka, vansinnet är så utbrett att en enkel pensionär finner sig stå maktlös. Därför hänger han sig åt enkla nöjen som att åka skidor. Maktlösheten är ett välsignat tillstånd, det verkar som att ju mera makt en enskild människa lyckas roffa åt sig desto galnare blir despotens tankevärd.

På morgonen funderar själv på olika möjligheter. Han har åkt utför tre dagar i streck så nu kunde det vara dags för något annat. Det snöar sakta, men ännu inte så mycket att man kunde skida i Centralparken (Esbo). Det är helgdag så troligtvis är konstsnöspåret i Oittans överbefolkat. Då drar han sig till minnes att skridskospåret på Gallträsk är upplogat. Han frågar då snällt sin syster om han får låna hennes långfärdsskridskor och knallar iväg efter dem. Det är ännu rätt kallt ute.

Han går genom mossen mot träsket och väl framme tar han på sig rören som fästs på hans skidpjäxor. Han fryser om fingrar och hals, men efter några varv blir det varmare. Isen är ställvis rätt så ojämn och han stakar sig fram med de medhavda skidstavarna över de skrovliga partierna. För det mesta passerar han de andra åkarna, men under det sista varvet kommer en yngre förmåga förbi med god fart utan hjälp av stavar. Själv reflekterar att han också kunde lämna stavarna, de gör ju ett hack i isen varje gång han slår i dem.

Det är ännu rätt kallt så han besluter att fem varv får räcka. Han har ju ändå promenerat flera kilometer (åtminstone två) för att komma till träsket och har nästan lika lång väg hem. Han tar ett fotografi av rören med träsket som bakgrund men det blir ingenting för telefonen har laddat ur i kölden.

Det snöar hela kvällen och natten men ännu inte tillräckligt för skidspår i skogen. Han kör till Oittans på morgonen, men där går det trögt. Det känns som om lungorna skulle sprängas i uppförbackarna och alla forsar förbi, t.o.m. en mamma med barnet på släp i en släde. Föret är långsamt pga nysnön och gubben trött. Han kämpar sig igenom 10 km med fri stil. Han tänker att det skulle ha gått bättre med klassisk stil, men han har tagit till vana att varannan gång skida klassikt och varannan gång fritt. Kanske vore det bättre att välja utrustning efter vädret.

Nu får läsaren kanske intrycket att han inte gör något annat än idkar vintersport och annan fysisk träning. De facto tar dessa aktiviteter högst ett par timmar per dygn, resten av tiden gör han annat som han för det mesta inte anser värt att nämnas.

Följande dag är kall och solig och han funderar igen vad han skall hitta på. Oittans lockar inte efter gårdagens erfarenhet. Han skulle vilja skida i Centralparken men vet inte om det går. Han besluter då att ta sig en promenad i parken för att rekognoscera.

Naturen visar sig från sin bästa sida och han njuter. Det visar sig att underlaget är preparerat och lämpar sig för fristilsåkning.

Vid Bolarmarens café tar han en kakao och en dyr våffla innan han promenerar tillbaka.

Han fröjdar sig nu över att Centralparken verkar vara redo för vintern trots att lite mera snö skulle behövas. I morgon kommer han med skate- skidorna tänker han.

Det har varit en fin dag för utevistelse!

Nästa dag beger han sig till samma landskap med skejtskidorna. Det är kallt och föret är trögt. Det känns som om han inte skulle komma någonstans.

Han ger upp på väg mot Olars motionsspår och skidar till utgångspunkten. Medelfarten blir alltför anspråkslös för att skrivas ut. Men ansträngningen är i toppklass!

Fint är i varje fall att det går att skida i Centralparken där det tills vidare är väldigt glest med folk.