Så blev det alltså så att han sitter ombord på flygplanet efter att i terminalen ha blivit lurad på 3 euro då han tog en liten kopp svart kaffe i stället för latte. Latten är dyrare på prislistan, men i kombination med en rågbrödsmacka säljs den billigare. Att inte erbjuda vanligt kaffe i stället för latte är enligt resenären förkastligt. Också i övrigt har han missat vid bokningen via nätet och betalat mera än nödvändigt pga tröghet förknippad med ålder och bristande praktik. Men nu är han alltså på väg!
Alpina masters FM ordnas på Suomu, men han har valt att åka till Äkäslompolo för att skida terräng. Det känns mera kravlöst, det finns inget behov att prestera. Dessutom är utrustningen lättare, nu har han endast skidor och pjäxor för klassisk åkning med sig, stavar och vallningsgrejor lämnade, glömde, han på Stena i januari.
I bussen från flyget till Ylläs hälsar ett par yngre damer glatt på honom, men han känner inte igen dem. Tydligen är han känd i skidkretsar.
Rolle möter vid Karila vägskäl och presenterar inkvarteringen. Skidåkaren intar en snabb frukost och tillreder vägkost. I vallningsboden återser han sina stavar och vallor. Sedan iväg!
Trots att det är plusgrader har det varit kallt på natten och glidet är ypperligt. I brist på spårkarta improviserar han men märker att han tidigare besökt endel spår och stugor.
Bastu, dopp i vaken (som numera är öppet vatten) och en stadig middag. Han hade stigit upp före klockan fyra på morgonen för att hinna till flyget 6.30 så nu somnar han sött klockan 21 och sover, förutom ett kort besök på toaletten ca 02.20, till sju på morgonen. Sällan har han sovit så länge!
Det har varit kallt på natten igen och spåren är hårda, men tyvärr blåser det hårt vilket gör att grenar, bark och mossa samlas i dem. Det är oftast förnuftigare att åka mellan spåren. Det blir improvisation igen, han åker först ned mot Äkäslompolo, sedan upp till Kotamaja, därifrån till Karhukota.
De sista kilometrarna till Karhukota är besvärliga pga allt skräp som blåst ned och samlats i spåren. Han tar ett foto av kåtan och går sedan in för att förtära den medhavna lunchen. Eftersom han har solglasögonen på sig ser han ingenting när han stiger in.
Där brinner en eld och så småningom kan han urskilja andra individer. När han har ätit skidar han vidare, men efter ca en halv kilometer kollar han om han har sin telefon i midjeväskan. Det har han inte. Snabbt skidar han tillbaka och ser några gubbar som försöker luska ut vem som har lämnat sin telefon på bänken. Lättad förklarar han att det är hans, packar den i väskan och åker vidare.
Före Hangaskuru är motvinden så kraftig att han har svårt att ta sig fram. Han är hela tiden osäker på var han befinner sig, men räknar med att om han tar sig från rastplats till rastplats kommer han nog fram. Så småningom når han spåret från Kotamaja till Karila och nu är det medvind och nedför så det går galant. Han viker in till Navettagalleria på en kaffe, men ser inte mycket av konsten med solglasögonen. Och utan dem ser han heller inte mycket.
Trots allt har han lyckats tillryggalägga 27 km. Runt Lainiotunturi.
”Kanske kan han en dag över huvud taget inte längre, då återstår för honom ingenting annat än minnet.”
Elfriede Jelinek: Pianolärarinnan
Man måste tillstå att maten på Stena är av ypperlig kvalitet! Mångsidig och delikat! Han smörjer kråset.
Den tredje dagen börjar trögt. Termometern visar minus femton grader när han vaknar (han har sovit sämre), men så småningom stiger temperaturen så att den är ca minus fem när han ger sig iväg efter tio. Det visar sig att spåren är i bättre skick än föregående dag och han skidar ner till Äkäslompolo. Därifrån går det fina och rena spår till Kesängin keidas.
Här äter han sin första vägkostsmörgås ute, då man inte får ta egen mat in. Sedan fortsätter han mot Latvamaja där han köper en kaffe och en glutenfri chokladmuffins till skyhögt pris.
Härifrån går färden mot Hangaskuru som han besökte föregående dag, men han tar en annan väg vidare, klättrar upp drygt två kilometer för Kesänkis sluttning, en bragd som kräver vilopauser för att rotera axlarna. Men efter att den högsta punkten är nådd följer belöningen i form av en tre kilometer lång nedförslöpa.
Kesängin kierros är fullföljd!
Efter dagens prövningar följer igen bastu med dopp i fjällbäcken. Och sedan en stunds samkväm i bastukammaren där hans föräldrar har övernattat nångång på 1950-talet. Och därefter middag! Under middagen börjar det snöa.
Det snöar sakta hela natten och på morgonen tittar solen fram. Idealiskt väder alltså! Han skidar ner till Äkäslompolo och fortsätter därifrån mot Velhonkota. När han kommer dit är klockan ännu så lite att han inte törs ta paus utan fortsätter mot Tunturijärvi.
Dit går det uppför nästan hela vägen och han blir svettig. Han äter sin vägkost utanför för att svalka sig.
Men efter det borde han ha gått in och värma sig, men det gör han inte, så när han fortsätter känner han sig kall och får inte riktigt upp värmen fast det fortsätter uppåt. Han siktar på upplevelsecentret Kellokas, men när han kommer dit blir han besviken.
Ännu en av dessa megalomaniska projekt som byggts upp, antagligen med EU-pengar. Men där är dött. Fina utställningar som han inte ser med solglasögon, men inga människor, och när han frågar var man kan få en kopp kaffe får han till svar att hon som förestod caféet har gett upp och dragit sin kos.
Han fortsätter ner mot Äkäslompolo och tar sitt kaffe på ett överfullt Navettagalleria. Eftersom han ännu inte har fått upp värmen ordentligt tar han sig till Stena för att byta till torra kläder trots att vädret är fint och klockan ännu inte är mycket.
Han har skidat ca 25 km varje dag, alltså 100 totalt. Inte så mycket som endel andra skryter med, men han är nöjd. Årets saldo blir bara 333 km, pga det dåliga snöläget i söder når han i år inte den magiska gränsen 500 km. För det lär inte komma så mycket snö i hemknutarna längre att han kunde öka, och nu är det dags att åka hem från Stena. Det har varit en fin vistelse igen.
minseglats 