Självtillit

Det är när man börjar tvivla på sig själv som allting falerar. En sund självkänsla är den bästa huvudkudden. Eller hur det nu heter.

Om man börjar inbilla sig att någonting är fel så blir det ofta så. Självuppfyllande profetior. Tror vi att det kan skita sig så gör det ofta det. Detta gäller också världspolitiken. Om man rustar för krig slutar det med krig.

Men om man tror att det kan gå bra är sannolikheten att det gör det större. Som individ kan det löna sig att syssla med sådant som man vet att man är bra på. Att lyckas höjer självkänslan. Att sträva efter att förkovra sig i någonting känns också motiverande.

Man skall dock undvika att låta de personliga ambitionerna gå ut över andra. Detta gäller också världsledarna.

Det är svårt att tolka medmänniskors signaler. Om kommunikationen, i synnerhet den nonverbala, fungerar är det lätt. Men om man gång på gång missbedömer den andres intensioner börjar man till slut tvivla på sig själv. Livets pussel är mångfasetterat.

Han målar för att pigga upp sin syster på vårdhemmet. Byter målning varannan vecka, det håller honom motiverad. Ibland ser han på Youtube exempel på akvarell- eller akrylmålning, men nu hittar han ingenting som inte liknar Hötorgskonst. Ur minnet målar han ála Modigliani och blir nöjd med resultatet. Han är trots allt utbildad bildlärare, men har aldrig trott på sig själv som konstnär. Som yngre fick han några serieteckningar publicerade, men nöjer sig numera med att måla dessa små målningar att hänga i syrrans rum på Villa Breda. Ibland kan han få positiv respons av människor som besöker henne och det värmer. Trots allt är det huvudsaken att han själv är nöjd, nuförtiden tycks den artificiella intelligensen vara bättre på illustrationer än människan. Att Hufvudstadsbladet publicerar såpass undermåliga seriestrippar som Carpe Diem under helgerna är under all kritik. Här kan han med gott samvete hävda att han kunde göra bättre!

Det ständigt närvarande dekretet i näsgångarna fortsätter att irritera. Nej, sekret heter det visst. Han misstänker inuit, insinuerar. Nej, sinuit heter det visst. Eftersom det numera är hart när omöjligt att få tag på en läkare ringer han en bekant pensionerad eskalat, nej, eskulap heter det visst, som ögonaböj skriver ut antibiotika åt honom. Återstår att se om det har effekt.

Livet är farligt. Man kan försöka undvika faror genom att leva ett skyddat liv, men också då kan man råka ut för olyckor. Bäst skyddar man sig genom att utsätta sig för utmaningar som man kan lära sig att bemästra. En vältränad kropp är bra att ha då faror hotar.

Detta som inledning. Han har anmält sig till tävlingar i slalom, klassen pojkar över 70. Egentligen har han insett att det inte är förnuftigt, men träningarna har känts bra och han vill se om han ännu kan hävda sig mot sina jämnåriga, de som ännu är i stånd att stå på skidor. De är inte så många längre.

Han känner sig återställd, går på gym och till backen med barnbarnet. Flickan är mycket tuffare än för en vecka sedan och åker flera gånger genom banan som stakats för onsdagstävlingen som igen inte vill komma igång p.g.a. trubbel med tidtagningen.

Utanför stugan lockas de av plättar med sylt.

De betalar i caféet och kommer ut och vänta, men det blir inget av plätten, gasen håller tydligen på att ta slut. Efter en lång tids väntan får de i stället pengarna tillbaka, två smörbullar och tio slickepinnar. Alva nöjer sig ändå med endast två.

Innan de åker hem känner farfar att snoret är på väg tillbaka.