Julblues

Julen är för honom en besvärlig tid som han helst skulle slippa. Ändå gör han som andra gör, eller som han tror att det hör till att göra.

Det börjar med ljusslingan på balkongen. Han råkade slänga den gamla med annat skräp föregående vinter. När han sedan såg liknande ljus bland erbjudanden på Lidl slog han till. Medan han lindade slingan kring balkongräcket reagerade han först på hur lång den var. Han fick dra den flera varv innan den tog slut.

När han sedan kopplade elen såg han att ljuset var mycket klarare än grannarnas. Dessutom blinkade det. Man kan ställa det med olika frekvenser eller låta det lysa oavbrutet. Han valde ett lågfrekvent alternerande sken. Sambon klagade redan första natten att det störde hennes sömn. Den andra morgonnatten låg han och funderade på ljusförorening och kom till att han bidrar till sådan. Ljusslingan var ett oöverlagt impulsköp och blir nu problemavfall.

Och så det här med julklappar. Han tycker de är onödiga men gör igen som alla andra. För att verka insiktsfull går han in på Röda Korsets hemsida för att välja produkter vars intäkter går till välgörande ändamål. Han väljer på måfå ett antal prylar som han får hemskickade i en låda några dagar senare. Sedan står han och betraktar grejorna och undrar hur han skall fördela dem. De som är användbara tar han själv medan resten packas in och förses med rim och namnlapp. Medan han gör det kommer han fram till att immateriella klappar är att föredra.

Han hade tänkt åka till Oittans för en första skidtur men snoret i bihålorna och det faktum att några hundra andra också är på väg till det drygt kilometerlånga spåret gör att han ångrar sig och tar en längre promenad till Gröndal i stället för att inhandla akvarellfärger, pensel och papper.

Nästa dag däremot inleder han skidsäsongen.

Sex gånger runt enkilometersbanan får räcka som premiär. Hälften av den månghövdade skaran är långsamma och i vägen medan han själv är i vägen för den andra, snabbare hälften. Att ränna runt i spåret är ett sätt att komma undan allt som borde göras, men det finns förstås kvar när han kommer tillbaka.

Nästa dag har spåret förlängts med en halv kilometer. Det är självständighetsdag och halva Finland har beslutat fira dagen i spåret. Det är förstås då han faller. Han får bakvikt när han skall byta spår för att passera en långsammare åkare. Ett tiotal pressar på bakifrån. Det är hart när omöjligt att resa sig i ett halt spår så han får välta sig ner i diket för att komma upp. En av de akterifrån kommande kommenterar att det var onödigt att byta spår.

På tåget mellan Skien och Oslo sitter en ung man i 150kg-klassen mitt emot morfar. Det är kring noll grader Celcius och folk är vinterklädda men ynglingen har shorts och t-skjorta på sig. I famnen har han en plastkass ur vilken han häver i sig praliner och chips under hela resan.

Sångaren medverkar i två julkonserter. Övningarna går delvis på varandra, svårt att prioritera. Ännu en sånglektion innan dess, svårt att hoppa av.

Utanför köpcentret möter han en typ som säger sig representera Amnesty och jobba för att förhindra våld mot kvinnor. Först frågar han om hur Finland ligger till internationellt. Risigt. Det är en berättigad fråga. Sedan frågar han om pensionären känner till Amnesty och Olli. Amnesty känner han, men Olli? (Ok, hans barnbarn heter Olli, men det var knappast honom det gällde) Det visar sig att snubben heter Olli. Det är svårt att veta vad han vill komma fram till, i allmänhet vill de ha pengar, men inget sådant kommer på tal. I stället en massa ingående frågor av privat natur. Till slut frågar han om pensionären har fyllt 28, då ger den nyblivna 73-åringen upp. På väg mot köpcentret berättar han att han har stöpt Amnestyljus i sina dar och nog är bekant med verksamheten.

När allt kommer omkring är det sången som ger julstämning.