Talko i Hemvikshamnen. En icke tidigare upplevd skara deltagare i det soliga vädret. Med iver tar sig seglarna an strandvassa, bryggpontoner, löv och kvistar, båtbockar m.m. Han konstaterar igen att Sjundeå båtklubb är den första segelförening som han har känt sig delaktig i. Och han har varit medlem i ett otal föreningar.
Körerna har blivit ett störande element under slutet av våren och början av sommaren. Det hade han inte tänkt på när han anmälde sig. Under veckoslutet hålls ännu en intensiv finputsning av Händels Messias. Rannila har racerfart.
Tillbaka i Hemvikshamnen:
Spridare, vanter och barduner fästs vid masten och rorkulten tas hem för att slipas, limmas och senare lackas. Hannu är på plats för att jobba med motorn och det elektriska. Den gamla värmaren kastas ut. Motorfästena får inte godkänt.
Följande dag har Hannu igen förskansat sig ombord och signalerar att han vill ha arbetsro genom att ha radion på så hög volym att det inte går att tala med honom. Den presumtiva seglaren förstår vinken och eftersom arbetet på riggen är färdigt flanerar han på bryggan. Kari behöver tydligen hjälp med att skära i storseglet.
Eftersom det är medvind blir det svårare men de får alla ryttare och lattor på plats. Kari har också anlitat Hannu och går och säger hej, men inte heller han får någon längre audiens. Väl så, arbetet blir gjort.
Huvudpersonen inser att han inte kan göra mycket mera i hamnen och ger sig iväg.
Han plockar Alva från eftis och de beger sig till hennes favoritställe: Bouldercenter. Hon är en riktig klätterapa. Efteråt blir det McDonalds och Vesta-Linnea hos farfar.
Han har glömt kassen med iPaden, läsglasögonen, anteckninghäftet och högtalaren i Sjundeå.
För att straffa sig cyklar han till Esbo, tar tåget till Sjundeå och cyklar till stugan. Han hinner lacka rorkulten en femte gång och vattna potatislandet innan han tar de kvarglömda sakerna och cyklar tillbaka. Det är nämligen körövning på kvällen och han klarar fortfarande inte av sitt soloparti i ”Morgondimma”. Efter övningen besöker de Markus grav som är i urnlunden invid kapellet där de övar.
Han har ännu inte fått någon sten.
Annars: vad framtiden för med sig är höljt i dunkel. I den här åldern är allting möjligt. Han dricker kaffe hos sin 100-åriga mor som bor hemma och har dukat och förberett för honom och hans yngre syster som bor på åldringshem. Sångerna sitter någorlunda förutom solopartiet i morgondimma som tidigare löpt som smort men nu har påbjudit svårigheter. Är det något i harmonierna som klickar? Tidigare har de varit flera, men nu skall han ensam klara det. Det går när han övar hemma, eller när dirigenten ackompanjerar på piano, men när det gäller är han vilse. Passagen har blivit ett trauma som hotar hans framtid som körsångare. Han bandar passagen med telefonen på piano för att kunna nöta in den.
Han har drömmar, men livet har lärt att de inte kan framprovoceras. Drömmar mår bäst i det fördolda, om de förverkligas är det trevligt, men de är bra att ha. Utan drömmar finns inget liv.
minseglats 