Föregående veckas inslag skulle också heta menföre, MEN föret var då inte helt så ännu. Nu är det. Skidsäsongen är på upphällningen. Ingen annan säsong har ännu inletts.
Två stora hundar går förbi med deras människa. Människan plockar djurens avföring i en påse. Många hundar har sina människor i Grankulla. Deras huvudsakliga uppgift är att plocka hundskit i en därtill ägnad påse. Att följa efter djuren och varsebli fällda fekalier. (Stavningskontrollen förser ”fekalier” med ett rött streck.)
En målning av Alva och Rolf Grandell
Veckan som nyss inletts kallas påskvecka. Dagarna är nog sig lika men har fått olika tillägg som palmsöndag, dymmelonsdag, skärtorsdag och långfredag. Lördag kväll är påskafton och söndag är påskdag. Måndagen är annandag påsk. För en pensionär är det inte någon större skillnad. Alla dagar är vardagar eller helg om man så vill. Varför måndagen plötsligt skall vara en annan dag är svårt att begripa, men det behöver man inte göra. Dag är dag och natt är natt oberoende av hur man benämner dem.
Påskdagarna är också vårdagar, d.v.s. de är längre och ljusare än vinterdagar men kortare och kyligare än sommardagar. I forna dagar var vissa ritualer förknippade med påskdagarna, men nuförtiden är det mest lika. Det finns förstås möjlighet att fira om man vill, gå i kyrkan eller så. Om man så önskar kan man höra mera passionsmusik på radion än vanligt, men de flesta kanaler sänder samma skval som alltid. Och det är väl bara pensionärer som hör på radio numera.
När man var ung brydde man sig inte om att leva hälsosamt. Livet verkade evigt och gränslöst. Full fart mot undergången. De som överlevt medelåldern börjar däremot fundera på att leva längre och sundare.
Vad världen skulle behöva nu är fredsivrare som Galtung, Gandhi, Tolstoi eller Thoreau. Vem tar upp deras mantlar? Finns här någon beaktansvärd?
Känslan när man har tillbringat ett par timmar framför datorn och formulerat en saklig text som sedan försvinner spårlöst. Står ingenstans att finna. Återstår att strunta i allt eller börja från början:
Människan behöver sysselsättning för att må bra fysiskt och mentalt. Gärna något tidskrävande. Ett hantverk vore bra att behärska. Sälla äro de som i sin ungdom inövat en konstart som kan utövas ännu som pensionär.
En sprakande brasa är rogivande. Men att försöka få fyr i en eldstad som har stått oanvänd hela vintern är stressigt. Rummet fylls av rök och alla gluggar måste öppnas till följd att kylan tränger in. När det ser ut att börja brinna vänder röken om och tränger in i lokalen igen. Mera vädring. Fjolårstidningarna tar slut. (Det finns elektriska uppvärmningsalternativ, men de ger inte samma känsla)
När det sedan blir drag i spisen sprider sig snart värmen och det kan tyckas mödan värt.
Fuktiga persedlar torkar mot den varma muren. För många par sockor kan man inte ha. Att sedan slå sig ned och ostört lyssna till Matteuspassionen från början till slut (3h) är lyx. När det är dags för kvällsbestyren lyfts blicken mot himlavalvet där stjärnorna framträder.
Innan mörkret faller kan djurlivet beskådas genom fönstret. På morgonnatten hörs rävens tjut.
Snart är det dags att åka in till civilisationen för att fira påsk. Men före det morgonkaffe och Hufvudstadsbladet på paddan. Fredagskorsordet är löst klockan 8.
minseglats 