Årets första övernattning på stugan. Den omisskännliga odören kvarstår och biter sig fast i persedlar. Att få eldstaden att dra tar sin tid och stugan fylls av rök. Men när det äntligen blir drag i spisen sprider sig snart värmen behagligt och nattsömnen blir god.
Under ankomstdagen råder dis och töväder men under natten fryser det till och på morgonen lägger sig ett tunt snötäcke över nejden. Nu är det varmt och skönt i stugan men den oroliga själen lämnar den till sitt öde och åker vidare. Träning i backen för första gången på länge. Endast tre individer ställer upp och bygger en bana med korta käppar i den delvis isiga delvis av snöhögar täckta backen.
Mot kvällen kommer solen fram och lyser upp tillvaron. Efter några åk tar pensionären paus och äter fisksoppa i stugan. Ännu ett åk innan banan tas bort och åkarna beger sig hemåt. Knäna har fått sig en omgång igen. Samma helg åks FM för masters i Tahko. Det är första gången på länge han inte deltar. Men detsamma gäller flera av hans tidigare medtävlare. Han konstaterar efter en titt på resultatlistan att där nog hade funnits medaljer att hämta. Det var bara Reijo som var överlägsen, de andra har han nog brukat besegra. Men i år blev det så här.
Trots att målet är nått skidar han lite till ett par morgnar efter kalla nätter. Spåren är delvis isiga men i det stora hela farbara.
Han drömmer om att skriva filosofiska utläggningar och tänkvärda tankar men det blir bara redovisning av utförda skidturer på ett begränsat område. Rapporter om medverkan i diverse körer. Mer eller mindre realistiska båtdrömmar. Och ibland reflektioner över kroppens skröplighet och åldrandets vedermödor.
Glädjande rapporter från Norge: det yngsta barnbarnet håller på att lära sig att sitta och stå!
Foto: Elvira
Återväxten är tryggad. Också här hemma vållar samvaron med det mellersta barnbarnet varje tisdag kväll glädje. Fast idag faller inte farfars egenhändigt tillredda avokadopasta damen i smaken. De kommer överens om fiskpinnar och potatisbollar nästa vecka. Och Pätkis i skattgömsle.
Han anmäler sig till träningar, tävlingar, körläger och resor som om ingenting hänt. Och egentligen har ju inget hänt.
Så är nu hans liv. Det gäller att känna efter vad som får honom att må bra. Han har en krånglig mage men släpar sig till gubbstretchingen. Efter det känns det bättre. Det är eventuellt träning i backen på kvällen. Han känner sig olustig igen men kör till backen för att se om det blir något. Aura har lagt en bana åt juniorerna som har slitit ut den ganska effektivt. Samuel är på plats delvis som förälder och Sirkku och Anki kommer. Det blir träning. Han klagar på banan som är isig, på de gamla skidorna som inte biter och på sig själv som fastnar i en käpp och ramlar i slutbranten. Åker några friåk, men på uppmuntran av Samuel och Sirkku ger han sig ut i banan igen och nu går det bättre. Det blir några genomförda åk innan de tar bort banan och plogar bort vallarna.
Foto: Sirkku
Att få träna med yngre och entusiastiska åkare gör att han också känner sig yngre. Så länge som ingen tidtagning är installerad behöver han inte skämmas för den blygsamma framfarten utan kan njuta av vad han denna dag är kapabel att prestera. Följande dag går han till gymmet och känner sig stark.
Han gör beslut som han håller fast vid tills han undrar om han borde ändra sig. Var beslutet förhastat? I synnerhet beslut om händelser i framtiden är svåra att fatta. Man vet ju inte hur det ser ut om ett halvår. När det gäller hälsan är det force majeur om man inte kan delta i något evenemang, det vet han som gick miste om en resa till Narvik för att han skadade benet någon dag före avresan. Så det är bara att anmäla sig nu om det krävs och sedan se tiden an.
Denna dag åker han till Ekenäs för att hälsa på Hanna och Frans. Han hade tänkt sig ett besök på Atelje von Swetlik (som är stängt idag) eller Chappe. Men H. och F. vill gå och bowla så det blir bowling efter kaffe på Carl de Mumma.
Frans är överlägsen, han spelar en gång i veckan, men Hanna och hennes far är jämnare.
Hanna utgår med segern i den kampen efter att fadern alltför många gånger råkat i rännan. Hon tar ut allt av segern med bilder som publiceras i släktgruppen och på Facebook.
Följer säsongens viktigaste tävling för den nästan pensionerade passionerade alpinåkare: klubbmästerskap i slalom och superslalom. Formen är bra mot slutet och han lyckas klå sin värsta konkurrent i alla åk. Andra vill han inte bli jämförd med. I varje fall är det skojigt att åka och det känns betydligt mera fartfyllt än det ser ut.
Världsläget är vad det är, folk tar livet av varandra så mycket de kan och klimatet säckar ihop i en alltmer förödande takt, men han, liksom många andra, konstaterar att det inte är mycket han kan göra åt saken. Det finns ändå åtaganden han kan njuta av och han är glad att han trots alla farhågor är kapabel att göra det.
minseglats 