..såg han inte med sitt högra öga. Han besökte optiker och ögonläkare och till slut framkom det att glaskroppen har rört på sig. Han fick ännu en remiss till ögonkliniken som förvandlades till en service-sedel till Mehiläinen. Nu åtta månader senare får han ta en inhiberad tid. Han har inte längre problem med synen, men går ändå för att få det bekräftat. Läkaren heter Karl-Erik Tillman och tar emot på knagglig finska. Patienten frågar om han talar svenska, vilket man kunde sluta sig till utgående från namnet. Han ser oförstående ut. Det kommer fram att han är från Estland. Han hittar i varje fall inga fel på patientens ögon. Glaskroppen har tydligen försvunnit. Det är mycket en lekman inte känner till.
Pensionären går till Kiasma med utvidgade pupiller. Man kan ju inte besöka huvudstaden utan att få ut någonting. Han imponeras inte av museets pågående utställning.
Han har varit kulturell. Näsan rinner, han känner sig förkyld.
Han har drömt på sista tiden. I en dröm ligger han på operationsbordet och kirurgen står redo med skalpellen i hand, men anestesin vill inte bita. Han låter sig inte sövas. En annan levande dröm hade han i natt. För att minnas skriver han upp ”Negro Spirituals” i sitt anteckningsblock. På morgonen har han ändå ingen aning om vad drömmen kan ha handlat om. Kanske något inspirerat av en film om Roberta Flack som han såg innan han lade sig.
Ett par skidor som han har haft till salu på nätet går åt. Han skickar dem till Hartola med Matkahuolto. Fraktavgiften är 15% av vad han hoppas få för skidorna. De är gamla men sgs oanvända. Han har kört en super-g-tävling per år med dem. Utan framgång. Han har tänkt att han inte skall åka super-g längre. Han är för skraj.
Eftersom sportlovets väder inte är tjänligt för skidåkning blir det kultur i stället. Farfar känner sig förkyld men bättre på eftermiddagen så han tar Alva med till stamstället Emma där de får bekanta sig med glas- och keramikutställningen.
Inspirerade av vad de sett får deltagarna i sportlovskursen sedan skapa med bubblor som tema.
Slutresultatet fallerl tyvärr i bitar på hemvägen.
Förlusten kompenseras med fortsatt skapande hemma hos farfar.
Innan allt detta hände avnjöts en delikat middag hos de gamla vännerna Bea och Petski. Den senare råkar dessutom fylla jämna år några dagar senare. Det är trevligt med mindre sällskap (6 pers.), det finns mera tid för umgänge.
Då den f.d. vinimportören Petski flitigt skänkte i den ena ypperliga vinsorten efter den andra blir dagen efter något baktung, men man får väl ta konsekvenserna av en glad samvaro.
Vädret fortfar varmt och slaskigt. Han bryr sig inte om att bege sig ut i terrängspåret och till FK:s träningar hinner han inte pga de många körövningarna. Alltså tar han sig till den närbelägna Granibacken, åker 10-20 åk, och sedan hem igen. Att åka upp och ned tar ung. 3 minuter såvida han inte fastnar bakom en skidskolekö. Några gånger väntar han på att en skidskola-elev missar liftstången och slänger sig i bästa fristil efter den. Det är ju onödigt att den åker upp tom.
För övrigt är det just ingen annan i backen än skidskolans instruktörer och adepter. Han är säkert åtminstone 50 år äldre än den näst äldsta i backen. De vuxna står nedanför backen eller sitter i bilen och ser på när barnen eller barnbarnen plogar ner.
Det är ju ändå här han har tillbringat sin ungdom. Han ser ingen orsak att lägga av som pensionär heller.
minseglats 