..till träff med pensionerade lärare på Fyren i Ekenäs viker de in till Fontana i Karis där Hanna håller till.
Klubbhus Fontana finns som stöd i vardagen för de som behöver. Här arbetar man tillsammans med all slags pyssel med hjälp av en handfull ledare. Maten tillreds tillsammans, trädgårdsskötsel ingår liksom editering av en egen tidning och hemsida. Allting verkar välskött och klienterna ser ut att trivas. Hanna har efter ett fall på isen drabbats av mystiska ryckningar, tics-artade knyckar med ena armen och korta skrik därtill.
Fountain House-ideologin har under mera än 70 år spridit sig över hela världen. Alla över 320 klubbhus fungerar enligt samma verksamhetsmodell. Finlands Klubbhus rf är en jämställd gemenskap uppbyggd på klienternas och de anställdas samverkan. De kompletterar psykosociala tjänster och befrämjar de rehabiliterades återhämtning.
Själv fortsätter han sin ensidiga konversation med Maisa. Redan att formulera sina krämpor verkar hjälpa trots att inga svar ges. Läkarna tycks ha satt det i system att ringa en signal så att samtalet bryts innan patienten har hunnit svara. Sedan skriver de ”yritin tavoittaa” (jag försökte nå) på Maisa. Gällande knät hänvisar läkaren till Ida, en trevlig fysioterapeut.
De tittar tillsammans på röntgenbilden av knäna som visar att artros förekommer, men i lindrig grad. Hans rädsla är att quadriceps-senans angripna fäste skall brista som det gjorde på det andra knät för några år sedan. Ida anmodar honom att fortsätta med fysiska aktiviteter, också de alpina, men med avhållsamhet från de mest påfrestande excesserna. Hur gör man det?
Tillbaka till rutinerna: Alva förs till och avhämtas från gymnastiken. När hennes grupp slutar börjar nästa som består av lite yngre gymnaster.
Det är livat i aulan inför bytet. Den här befintliga iWall:en pockar på flickornas uppmärksamhet.
Efteråt kommer Alva till farfar för att pyssla och äta en bit. Tyvärr är tiden kort och konstverken blir sällan färdiga. Det talas om att fortsätta nästa vecka, men då vill hon ofta hellre börja med något nytt.
Grankullapensionärerna äter denna gång på Työväen Akatemia. Skolan verkar i Villa Pelander som byggdes år 1911 åt industrimannen Aleksander Pelander. Den är ritad av arkitekt Karl Lindahl. 1924 blev villan tillhåll för arbetarakademin som har verkat där sedan dess. I pensionärernas ungdom gjordes stor skillnad mellan arbetare och högre stånd, så många har aldrig besökt stället förrän nu på gamla dagar. Förr kunde t.ex. inte en borgaryngling ansluta sig till en idrottsförening som tillhörde TUL, dvs arbetarnas idrottsförbund. De ordnade egna tävlingar, alldeles som Finlands Svenska Idrottsförbund i vars tävlingar endast finlandssvenskar kunde delta. Lyckligtvis har dessa konstgjorda gränser luckrats upp och nationella tävlingar är öppna för alla oberoende av samhällsklass eller språk.
Stället är välbesökt, här äter både studerande och pensionärer. Maten är billig, riklig och god, hit kommer man gärna.
Körerna han sjunger i är alltså numera fyra, Novena som övar till en konsert den 17.5. i Vichtis kyrka och samtidigt som del av en större kör som skall framföra Händels Messias den 15.6. i Musikhuset till ackompanjemang av bl.a. den nya orgeln. Han räknar dem som två skilda körer, Messiaskören har också egna övningar under några veckoslut. Sedan sjunger han i Grankulla kammarkör GÖR som har konsert den 13.3. i Esbo Domkyrka. Och i Johanna Almarks Jammarkör som konserterar den 14.4. Någonstans. Kanske. Peace n´Love är temat. Det blir plötsligt mycket sång.
Egentligen är han ingen god sångare. Körerna är ett tidsfördriv och så länge han inte blir avvisad kan han fortsätta. Det är utmanande att lära sig så många sånger på så kort tid. Och sjungandet håller honom borta från skidbacken. Han gör ett försök i en intressetävling i slalom, men trots att allt känns bra blir han oändligt långt efter de snabbaste. Det känns pinsamt och frustrerande. Han försöker öka på farten i det andra åket, men får en ännu sämre tid. Att skylla på knäna båtar föga då han inte känner smärta när han åker. Efteråt nog.
Terrängskidandet känns meningsfullare. Han tävlar inte mot någon annan än sig själv. Försöker uppnå en högre medelhastighet och distanssumma. Föret varierar dock. Idag strävare p.g.a. köld och lätt nysnö i spåren. Men visst är vi bortskämda i dessa dagar när spåren körs upp med jämna mellanrum. Förr fick man spåra själv.
När allt kommer omkring, och det gör det ju stundom, är han nöjd att han får tillbringa inkommande helg i varma kyrkor där Messias skall övas med storkören i stället för att stå i starttornet i Himos och frysa i ålskinns-stass i väntan på att kasta sig ner för den respektingivande branten. Det har han gjort de senaste 20-30 åren, nu är det dags att gå i pension!
minseglats 