Novenakören avslutar säsongen med en konsert i Sökö kapell. Sången förlöper bra och en liten skara åhörare har tagit sig till lokalen. Efteråt samlas kören på Sommarö Bistro för att ta farväl inför sommarlovet.
Det sitter bra med en kall öl efter förrättat värv. Det blir några sånger under och efter måltiden och sångaren överraskar genom att önska ”An Irish Blessing” som avslutning. Inte för dess andliga innehåll, som han inte kommer att tänka på, utan på grund av dess vackra melodi.
Han vaknar en morgon i en obekant säng. Drar sig till minnes att är på Hangöregattan och skall tävla, men det regnar och han har glömt regnkläderna. Han borde alltså ta reda på var han är, få tag på sina regnkläder och hitta båten och besättningen. Det här kunde ha varit verklighet på 1970-talet, men det är länge sedan han ens har besökt regattan.
Då vaknar han på riktigt hemma i sin egen säng och konstaterar att han har sovit längre än normalt.
Han är på väg att segla, inte i Hangö, utan i Sibbo skärgård där Eddie’s julle ligger och väntar. Förberedelserna tar igen flera timmar, han gör ett försök att få bomliket spännt, men det misslyckas då bommen är för kort. Han funderar på sätt att förlänga den, men kommer inte på någon fungerande lösning. Det blir alltså att segla med revat segel igen, kanske lika så bra i den byiga vinden. Surrningen av överlopps segel blir något slarvig. Innan han kommer iväg fastnar måsskrämman i masttoppen. Förberedelserna tar igen flera timmar, men till slut kommer han iväg.
Själva seglatsen tar högst en halv timme, och han ondgör sig över att han inte lyckas få seglet och bommen tillräckligt högt upp.
Tillbaka vid bryggan tar det tid att få allt upprett, bomullseglen på tork och båten förtöjd. För en pensionär är det meningsfullt att ha något för händer. Och att fundera ut hur de tekniska problemen kunde lösas.
Sommaren blir väl så: Strålbehandling, havet, strålbehandling, skogen. Däremellan staden och allehanda begivenheter så länge han förmår. Hittills har han orkat tillryggalägga 11,5 km till cancerkliniken och tillbaka med cykel. Ännu 30 gånger återstår.
Att spankulera på gravgården ger perspektiv på tillvaron. Otaliga är de som dött i förtid, spädbarn, ungar som bara blev några år gamla, tonåringar, unga vuxna. Att uppnå 70 års ålder var inte alla förunnat för 100 år sedan. Inte nu heller, men betydligt vanligare har det blivit, nu när många blir över hundra.
Nu är det dock aktuellt att fira 70-åringar. I turen är A och Kimi som ordnar ett sjudundrande kalas i Mikael Lybecks gamla Sonckritade palats Vallmogård i Grankulla.
Deltar gör folk man känner, folk som man borde känna men glömt, folk som borde känna en men glömt, samt folk man inte känner. Ju längre kvällen lider desto bekantare blir alla.
Hyllningstal och -sånger framförs, förplägnaden är ypperlig. Visst är det trevligt att det finns vänner som satsar så storstilat!
Nu återstår endast 27 behandlingar. Tiden går!
minseglats 